Regeringen står just nu framför templet och grunnar på det problemet. Två stora frågor, intrikat sammanbundna, plågar regeringen. Den första rör sjukskrivningar och rehabilitering. Människor med mer eller mindre diffusa symptom, och med arbetsförmågan nedsatt i oklar utsträckning, sjukskrivs i en större omfattning än vad som borde vara motiverat med det faktum i åtanke att Sveriges befolkning är en av världens friskaste. Istället för rehabilitering blir ofta förtidspensionering slutdestinationen. Människor som skulle kunna ha en hel del att ge förklaras värdelösa för samhällsekonomin.

Små försök görs att lösa problemet, men det är inte lätt. Socialstyrelsens förslag till riktlinjer för sjukskrivning vid utmattningsdepression sköts i sank dagen efter de presenterades. Nu kommer frågan att utredas ytterligare.

Den andra av regeringens plågor är långtidsarbetslösheten. Trots exceptionellt god utveckling på arbetsmarknaden och kontinuerligt sjunkande arbetslöshetstal är det en grupp som inte lyckas se någon förbättring. De långtidsarbetslösa är lika många nu som förr.

Regeringens föreslagna och genomförda reformer – strängare regler för sjukskrivning och lägre ersättningsnivåer för arbetslösa – uppfattas som cyniska, trots att de kommer att ge viss effekt. Den kompensation väljarna får i form av sänkt skatt och högre tillväxt anses som alltför blygsam i förhållande till de bilder på lidande svaga som förekommer i pressen.

Det är en otacksam position som Alliansrege-ringen sätter sig i. En bred allmänhet får det bättre, men i så liten grad och i så långsam takt att det riskerar att vara bortglömt vid nästa val, samtidigt som vissa särintressen, och en ganska ansenlig mängd marginaliserade och ekonomiskt trängda medborgare, kommer att hata regeringen Reinfeldt för all framtid.

Regeringen är redan impopulär. Även om går- dagens mätning från Sifo visar att läget inte är lika illa som befarats – skillnaden mellan blocken är här 7,8 procentenheter till oppositionens fördel – är det ändå tydligt. Regeringen upplevs som defensivt trevande efter gångbara lösningar. De drar i en repstump här, pillar på en ögla där.

Ändå behöver man inte vara doktor i nationalekonomi för att kunna urskilja vad det är som trasslar ihop de två ändarna. Den stela arbetsmarknaden låser ute dem som inte kan jobba med hundra procents kraft. Det är dyrt, och en stor och långvarig ekonomisk risk, att anställa. Därför vågar företagen inte plocka in folk som tidigare straffats ut från arbetsmarknaden. Jobb där man kan gå på lägre takt och långsamt läka till en hel människa finns heller inte längre, därför att lågproduktiva arbeten sedan länge utrotats av en arbetsmarknadspolitik där lika löner oavsett arbetsinsats varit norm.

Centerpartiet har vågat peka på vad som skulle kunna hjälpa till att lösa problemen. I det jobb- program som partiet presenterade förra veckan föreslås såväl inskränkningar i LAS som i fackförbundens makt. Det är åtgärder med potential att verkligen förbättra för dem som låsts ute från arbetsmarknaden. Kanske borde regeringen fundera på att läsa centerns program som komplement till duttandet med instegsjobb.

Redan år 334 före Kristus listade man ut hur det ska gå till. Alexander den store löste som bekant den gordiska knuten inte genom att pilla med repstumparna utan med ett kraftigt svärdshugg.