Vi lever i en rädslans kultur, säger den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen. Jag fruktar att han har rätt.

Det är egentligen bra barockt. Inte ens den mest vadderade välfärdsstat är förstås alldeles riskfri, men om man jämför med de prövningar och faror som våra förfäder fick utstå lever vi på lugna gatan. Vi har mat för dagen. Det finns försäkringar och sjukvård för dem som råkar illa ut. Grips man plötsligt av lust att se en varningstext behöver man inte vänta länge.

Hur länge vi lever bör vara ett hyggligt mått på hur farligt vi har det. I de skandinaviska länderna ligger medellivslängden numera runt 80 år. Går man ett sekel tillbaka var den under 60 år. Trots transfetter, storbilds-tv, factory outlets, och Göta kanal 2 lever vi mer än 20 år längre i genomsnitt. Och ändå har oron kopplat ett mäktigt grepp om oss.

I boken Frykt (Universitetsforlaget, 2007) beskriver Svendsen rädslans kultur just som ett vällevnadsfenomen. När de allra flesta får de mest grundläggande behoven täckta frigörs tid och ork till att gruva sig även för alltmer små och osannolika hot. När man ser att man har lyckats värja sig mot så mycket annat växer aptiten på ännu mer skydd, och till sist blir det oacceptabelt redan med risker. ”Att vara utsatt för en risk blir liktydigt med att vara utsatt för en moralisk orätt.”

Det behöver förstås inte vara fel att söka trygghet, men trygghetssökandet har en baksida. Vi får försiktighetsprinciper, som ställer krav på att förändringar inte får leda till förändring. Vi är ständigt på vår vakt i stället för att sänka garden och njuta av livet. Vi får en blomstrande säkerhetsbransch, som har allt intresse i världen av att göra oss ännu oroligare, och som fyller vardagen med kodlås, porttelefoner, passerkort och övervakningskameror. Frågan är bara om de gör oss tryggare eller ännu räddare?

På brittisk tv har man kunnat följa serien So You Think You‘re Safe, som underrättar en om hur farligt det egentligen är hemma i bostaden, som man trodde var så trygg. Jakten på ökad säkerhet blir en ångestens evighetsmaskin: alltid mer, aldrig nog.

Inte bara sinnesron utan också friheten kan komma i kläm. Som Svendsen skriver: ”Rädsla är inte minst en viktig politisk resurs för offentliga myndigheter, politiska partier och intresseorganisationer. I en tid då de gamla ideologierna inte längre har så stark motiverande kraft blir rädslan ett av de främsta verktygen i den politiska diskursen.”

Just så. Liberala principer och socialistiska drömmar står sig numera slätt mot farhågor, risker och larm. Den tar hem spelet som sitter med högst hot på hand. Respekt för vuxna människors frihet är nog bra, men tänk om de använder fri- heten på ett riskabelt sätt? En politiker ska ha bra med civilkurage för att värna människors rätt att bete sig oförsiktigt. Om han stiftar lag angrips han visserligen för att vara förmyndare. Men om han avstår från lag, och olyckan är framme, ställer medierna honom snabbt tills svars för att ha struntat i att rädda liv. Att infra- strukturminister Åsa Torstensson har sagt tvärnej till lag om cykelhjäm för vuxna är ett modigt och ett förtjänstfullt unikum i en tid när folk vill få stopp på självmorden genom att bygga högre broräcken.

I rädslans kultur vill man tämja friheten och främjar gärna en starkare stat. Vem annars kan skydda oss mot alla faror? Vi får stora, obligatoriska försäkringssystem. Vi får betala för myndigheter, som talar om hur vi ska leva. Vi registreras, kontrolleras och övervakas.

Vad gäller övervakningen har Sverige hunnit en bra bit på väg mot den fullständiga genomlysningen. Enligt Privacy Internationals rankning från 2006 har vi det näst värsta övervakningssamhället inom EU. Bara Storbritannien är värre, och där är det inte bara övervakningen som är problemet. I de lovvärda syftena att bekämpa brottslighet i allmänhet och terrorism i synnerhet har statens befogen- heter växt explosionsartat under Tony Blairs tid vid rodret.

Inrikeschefen på The Times, Philip Johnston, som inte gjort sig känd för att vara bildstormare, kände sig nyligen manad att ställa frågan: ”Are we a free country any more?” (20/6). Fram till första världskriget hade de flesta britter bara att göra med staten en gång om året, när de skulle betala sin skatt. Nu över- vakas man mer eller mindre konstant, i rättssystemet tunnas de misstänktas rättigheter ut och allt fler beteenden blir olagliga. Enligt Theodore Dalrymple i Wall Street Journal (18/7) har regeringen Blair förbjudit en sak om dagen i tio års tid (så när som på söndagarna).

Medborgarnas rädsla har gjort det möjligt. Det verkar bara finnas en enda sak man inte fruktar: att ge mer makt till staten. Mitt i all skepsis finns plötsligt en näst intill obegränsad tillit. Det är faktiskt skrämmande.