En svensk tiger. Efter finansministerns famösa förslag om stora nedskärningar i försvarsbudgeten har allianspartierna i regering och riksdag gjort sitt yttersta för att leva upp till beredskapsårens paroll. Och varför inte, vår beredskap är ungefär lika god nu som då.

Fast något lite börjar det röra på sig. Vi väntar på mer utförliga ställningstaganden från försvars- ministern och försvarsutskottet, men i torsdagens Rapport sade i alla fall Isabella Jernbeck (m) att man måste ta större hänsyn till rikets säkerhet än till Anders Borgs budget. Och Jernbeck är uppenbar- ligen inte den enda moderaten i försvarsutskottet som är kritisk.

Fp-ledaren Lars Leijonborg uttalade sig också i Rapport. Han betonade att inget är spikat. Partierna har inte diskuterat färdigt och det existerar ingen regeringslinje i frågan, försäkrade han. Justitie- minister Beatrice Ask lyfte fram värdet av en offentlig debatt, som ger bra underlag åt beslutsfattare.

Och det låter ju betryggande – om man är orolig för att ett beslut om accelererad avrustning redan ska vara fattat. Men om man undrar vad regeringen har för syn på vår säkerhet, och vad det kan komma att stå i höstens försvarsbudget, ger det däremot ingen tröst.

Försvarsutgifter ska förstås prövas kritiskt som andra offentliga utgifter, inte heller Försvarsmakten ska göra av med mer pengar än nödvändigt. Men två saker måste man ha i åtanke: dels att försvaret är statens allra mest grundläggande uppgift, dels att försvaret har utsatts för stora besparingar under senare år, samtidigt som det har fått nya uppgifter på andra sidan klotet och säkerhetsläget i vår del av världen försämrats.

Tidigare i veckan sade ÖB att minskade försvarsanslag skulle få ”mycket stora konsekvenser för Försvarsmaktens verksamhet och förmåga”. Det är ingen överdrift utan ett understatement. Efter de senaste försvarsbesluten är Sveriges förmåga att hävda sin nationella integritet minimal. Eller klart mindre än så, om man lyssnar till professor Wilhelm Agrell (Brännpunkt 22/7). På fler håll spirar en gryende insikt om att det inte bara var IT-branschen som greps av drömmar om evig skördetid under de där åren kring 2000.

Mot den bakgrunden borde Lars Leijonborg, om inte annat i sin egenskap av borgerlig partiledare, redan i förrgår ha kunnat ge raka besked om att stora nedskärningar av försvaret inte är aktuella. Det är aldrig roligt för en regering med en prestigeförlust för dess finansminister, men det där ska man inte överdramatisera. Försöksballonger har fallit till marken förut. Det som är nödvändigt att göra är för det mesta lika bra att få gjort meddetsamma, och här är det nödvändigt med en reträtt.

I väntan på ett definitivt besked från Rosenbad är det viktigt att andra företrädare för alliansens partier tar Beatrice Ask på orden och tar initiativ till offentlig debatt – om vår säkerhet och vikten av ett starkare försvar.