Enbart 6 procent av dem som söker asyl i Sverige kan eller vill styrka sin identitet. Den låga siffran beror inte på någon brist på passhandlingar i världen, utan är en följd av att de asylsökande anpassat beteendet efter regelverket. För femton år sedan hade ungefär två av tre pass.

I grunden ligger en välvillig tanke, att staten inte omedelbart kan ställa krav på att någon som flyr från sitt utbombade hem ska få med sig passet. Men i en globaliserad värld med stor rörlighet tar allt fler chansen att utnyttja den välvilligheten som ett kryphål när andra öppningar slutits. Följden blir att varje enskilt asylärende tar mycket längre tid att utreda, och att de verkligt hjälpbehövande trängs undan. Det svenska migrationspolitiska misslyckandet har genomsyrats av sådana naivt välvilliga tankar, som lett till inhumana konsekvenser.

På omslaget till Moderaternas rapport Fler vägar in – nycklar till Sverige och det svenska samhället citeras den statliga invandrarutredning från 1974 som var ett paradigmskifte i svensk migration. ”Invandrarutredningen föreslår… att försörjningskravet utgår ur medborgarskapslagen. Varje person i landet kan idag – antingen genom eget arbete eller i form av bidrag från det allmänna – anses ha möjlighet att försörja sig och sin familj.” I en tid dominerad av arbetskraftsinvandring hade man kanske svårt att föreställa sig utvecklingen.

När Sverige de senaste decennierna dock mest haft asyl- och anhöriginvandring har politiken lett till ett stort utanförskap. Integrationen på arbetsmarknaden har varit så dålig att invandringen enligt nationalekonomiprofessor Jan Ekberg kostar mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Men det handlar inte bara om ekonomi utan ocksåom rent mänskliga förluster. Bidragsförsörjningen är överväldigande i vissa invandrartäta bostadsområden, och chansen till självrespekt och jobb begränsad. En humanistisk politik är att försöka rätta till problemen. Den moderata integrationspolitiska gruppen, ledd av Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson, gör det med en ansats till helhetsgrepp.

Några av de enskilda förslagen i rapporten har väckt kritik. Vissa med rätta. Att villkora rätten att själv välja boplats (så kallad EBO) mot minskade bidrag är en punkt där man trampat snett – det skulle ge omvända incitament. Men enstaka tankefel legitimerar inte de utskällningar som i synnerhet Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter utslungade igår.

Gruppen gör rätt som överväger möjligheten att återkalla medborgarskap som erhållits på falska grunder, som framhärdar i att grova brottslingar som saknar medborgarskap ska kunna utvisas enklare, och som betonar att samhället aldrig kan tolerera att individuella fri- och rättigheter kränks, oavsett om det sker på Östermalm eller i Rosengård. Sverige måste få en invandringspolitik som gör det möjligt för dem som söker sig hit att leva drägligt och i harmoni med det övriga samhället. Allt annat är inhumant.

Vägen är dock lång, och gårdagens utspel är heller inte tillräckligt. Först när arbetsmarknaden fungerar, och först när företagandet ges chansen att skapa nya jobb, först då kan integrationsproblemen lösas.