Jag lovar bara en återställare, och det är att återställa rättvisan. Det var budskapet i s-ledarens Almedalstal.

Vilken rättvisa? svarade Göran Hägglund igår. Bra fråga.

För när Mona Sahlin säger rättvisa menar hon jämlikhet, och det var inte precis jämlikheten som sköt fart när Göran Persson satt vid spakarna. I går påminde kd-riksdagsmannen Stefan Attefall om att inkomstskillnaderna växte under s-åren 1995-2005, och att de rikaste hus-hållen ökade sin andel av förmögenheterna rejält. Antalet bidragsberoende vuxna låg envist kvar över miljonen.

Är det den rättvisan som Mona Sahlin lovar att återställa? Jobbristens och utanförskapets rättvisa? Eller vad menar hon? Det är hög tid att Hägglund och Attefall går till motoffensiv, och man får hoppas att de får hela Alliansen med sig. De borgerliga har hukat så länge i fördelningspolitiken att det lär knaka olycksbådande när de rätar på ryggen, men när de väl rest sig kommer de inte att ångra sig. Upplevs man stå för det orättvisa har man inte mycket att hämta i svensk politik.

Att avslöja ihåligheterna i det sahlinska jämlikhetsbudskapet är ett första steg; det gäller också att ifrågasätta likhetstecknet mellan jämlikhet och rättvisa. Det finns faktiskt en mer utvecklad och sammansatt syn på vad som är rättvist än den som man tillämpar praktiskt med glasspaket och linjal. Vari skulle egentligen det rättvisa ligga i att man får ungefär lika mycket oavsett om man jobbar, studerar och tar ansvar eller ej?

I går bjöd kd in till seminarium där biskop Lennart Koskinen beskrev ett långt mer nyanserat rättvisetänkande än den rent matematiska, och där Stefan Attefall inte bara gisslade s utan också lade fram kristdemokratiska principer för rättvis politik.

Göran Hägglund summerade dem väl i sitt tal: Vi bekämpar inte rikedom. Vi bekämpar fattigdom.

Felet med ojämlikheten under s-styret är inte skillnaderna i sig utan deras orsaker: utanförskapet, beskattningen av låga inkomster, det svala intresset för de svagaste och frånvaron av ägarspridning. Om inkomstskillnaderna växer samtidigt som fler får jobb, det personliga ägandet breddas och de utsatta tas väl om hand, finns inte mycket att oroa sig för.

De borgerliga behöver inte rädas rättvise- debatt. Tvärtom kan de gott bjuda upp.