Regeringen Reinfeldts försvarsminister, Sten Tolgfors, har fått tuff kritik för sin hantering av Försvarsmakten. Men den djupa kris som försvarsbudgeten befinner sig i sedan decennier är bara ännu en manifestation av den svenska statsmaktens förfall.Tolgfors är ännu en i raden av försvarsministrar med en omöjlig uppgift.

Den svenska staten förmår sedan en längre tid inte att till fullo klara av de väsentligaste uppgifter som faller på en stat, trots att den i efterkrigstiden blivit allt större, allt omfångsrikare och tagit i anspråk allt mer pengar både i absoluta tal och som del av sina invånares inkomster.

Av den svenska statsbudgeten på nästan 1 000 miljarder kronor anslås cirka 25 procent till kärnuppgifter som den inre och yttre säkerheten av territoriet (försvar och rättsväsende), fysisk infrastruktur (kommunikationer), intellektuell infrastruktur (utbildning och forskning) och statens skötsel (rikets styrelse och indrivning av skatt mm).

Likväl förmår Sverige, som ända fram till 1990 kunde mobilisera 730000 soldater inom loppet av ett år, i dag inte att mobilisera mer än 11400 i insatsförband inom samma tidsrymd. Inte undra på att Tolgfors, när han ska tala om tillagande rysk aggressivitet, tvingas hålla sig till psykobabbel som ”utagerande utrikespolitik”.

Rättsväsendet går på knäna, kriminella organisationer öppnar nya filialer och polispatruller, räddningskår och ambulanstransporter utsätts för stenkastning och beskjutning med raketer i storstädernas förortsområden.

Svenska skolelever uppnår mediokra resultat i internationella jämförelser.

Under de senaste 25 åren har Sverige i stort sett varje år legat under genomsnittet vad gäller nysatsningar på fysisk infrastruktur jämfört med 15 andra västeuropeiska länder och varit ännu sämre på investeringar i underhåll. Och när det väl investeras, satsas det på miljöpartistiskt hokus-pokus som Botniabanan och Ådalsbanan, till en kostnad på mer än 20 miljarder kronor och återkommande fördyringar, medan viktiga vägar och gator i storstäderna påminner om bulgariska landsvägar under Todor Zjivkovs storhetstid.

Den svenska staten klarar inte av sina kärnuppgifter eftersom de andra utgiftsområdena, välfärdsstatens åtaganden, är gökungar i boet. Skattetrycket kan inte höjas mycket mer, utan att det får negativa effekter på hur mycket staten kan ta in i absoluta pengar, och det är svårt att rulla tillbaka en gång beviljade bidrag och överföringar. Utgiftstaket ska förhindra frestelsen att låna till utläggen, men kostnaderna för räntan på Sveriges statsskuld är ändå högre än vad rättsväsendet får i anslag (33,9 respektive 32,6 miljarder kronor).

Politiskt finns möjligheter att vända utvecklingen – att söka och få mandat för att statens ska fullgöra sina kärnåtaganden. Men i ett parlament där samtliga partier, såväl de i regering som i opposition, bedyrar att den nuvarande modellen är förträfflig, får vi stå ut med att ett alliansfritt land har en minister för en försvarsmakt som knappt existerar eller att brandkåren kräver poliseskort vid utryckning till vissa stadsdelar.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.