I den snabbt utförda opinionsmätning som företaget Novus presenterade i går frågades om inställningen till Alliansens klimat- och energiuppgörelse. Sju av tio svaranden var positivt inställda. Var fjärde tyckte att överenskommelsen var ”mycket bra” medan nästan hälften svarade att den var ”bra”. En klar majoritet stöder förslaget att det ska vara möjligt att bygga nya anläggningar där kärnkraftverk redan finns. Värt att notera var också att mätningen visade att såväl osäkra väljare som fackligt anslutna svarade som opinionen i stort.

Annat är bemötandet i socialdemokratin. Där anstränger man sig till det yttersta för att försöka få överenskommelsen att framstå som dålig i sig eller i vilket fall illa förankrad. Stundtals blir det komiskt. Aftonbladets ledarsida, exempelvis, satte rubriken ”Förloraren” under en stor bild på Centerledaren Maud Olofsson. Inne i nyhetsdelen skrev dock politikkommentatorn Lena Mellin att ”Maud Olofsson är inte den stora förloraren på uppgörelsen om kärnkraften. Det är Mona Sahlin.” Alla vi ledarskribenter dras med av önsketänkandet ibland, men där blev kollisionen med verkligheten extra tydlig.

För precis som man realistiskt kunde förutse har det inte blivit något internt bråk i Centerpartiet om uppgörelsen. Tvärtom poängterade Ekot att det var ”få som kritiserade” men att ”Maud Olofsson fick stående applåder” av ombuden på Centerns kommundagar i går eftermiddag.

Ett parti som däremot upplever inre splittring nu är Socialdemokraterna. Tunga fackförbund som IF Metall och Pappers inser att Sverige inte kan avveckla kärnkraften, som står för omkring hälften av landets elförsörjning. Deras medlemmar, vars jobb står och faller med en vettig och långsiktig energiuppgörelse, vädjar till den socialdemokratiska ryggrad som ändå vill värna Sverige som industrination. Med sig har de också ett aktivt nätverk – där ingår omkring 70 socialdemokratiska politiker främst från kommuner med el-intensiv industri.

Det är beklagligt att Mona Sahlin inte lyssnar på den delen av arbetarrörelsen, trots att den i vissa fall till och med sitter i partiets mäktiga verkställande utskott, som IF Metalls Stefan Löfven gör. Men det är å andra sidan logiskt. Vill Sahlin utarbeta en gemensam politik med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är naturligtvis allt annat än förhastad kärnkraftsavveckling otänkbart.

Och Sahlin har snärjt in sig djupt. På måndag samlar de rödgröna sina arbetsgrupper på Bommersviks folkhögskola för att börja arbeta med de förslag som ska ligga till grund för en gemensam plattform. Och eftersom kärnkraftsmotståndet är centralt just för småsyskonen i koalitionen kan inte Sahlin göra annat än att svika den pragmatiska delen av arbetarrörelsen.

Igår syntes tydligt att Sahlin är gisslan i sin egen skapelse. Det gemensamma trepartiutspelet om att en blocköverskridande överenskommelse är möjlig om Alliansen skrotar kärnkraftsuppgörelsen placerar henne sida vid sida med de två enskilt mest kompromisslösa krafterna i riksdagen när det gäller energi- och klimatpolitik.

När saken kan tyckas enkel för stora delar av den pragmatiska allmänheten är energifrågan i och med detta en stor huvudvärk för Sahlin. Den partiintelligentia som ska agera rådgivare åt henne har det inte enklare. För de ser ju vad alla ser. Att sju av tio är för, men att bara tre är emot.