Det är veckor som den här som gör skillnaderna tydliga. Tre stora, för att inte säga centrala, frågor dominerar debatten. Men bara det ena politiska alternativet står berett att hantera dem.

Igår presenterade finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell ett kapitaltillskottsprogram. Målet är att få igång bankernas kreditgivning genom att låta staten, om bankerna vill, gå in med pengar. Antingen i utbyte mot aktier, som en vanlig investerare vid en nyemission, eller via särskilda överenskommelser. Tanken är att kapitaltillskottet ska ske på marknadsmässig grund, och att skattebetalarna alltså ska få avkastning på investeringen samtidigt som det finansiella systemet räddas. 50 miljarder kronor finns avsatta, inräknade i kostnaden för den stabilitetsfond som regeringen inrättade i höstas.

Hur hade oppositionskoalitionen agerat? De två röda partierna menade i sina kommentarer att regeringen borde ställa hårdare krav på statligt ägarinflytande i bankerna. Vänsterpartiet gick längst, förstås, och krävde ”ett stopp på utdelning”. Det är inte svårt att se att ett sådant stopp skulle innebära ett helt strypt kapitalflöde, och därmed en förvärrad kris. Miljöpartiet höll märkligt låg profil. Vilket kanske inte är så konstigt för ett parti som länge arbetat för ”ett räntefritt samhälle”.

I går ropade SAS på hjälp. För Alliansen är det naturligt att staten tar sitt ansvar som delägare, affärsmässigt och syftande mot återvunnen lönsamhet och eventuell framtida försäljning. I oppositionen finns ingen sådan självklarhet. De gröna är motståndare till flyget och sade igår att man inte vill hålla ”fossilbränsledominerade branscher under armarna”.

Det finns mån att kritisera regeringens val när det gäller SAS precis som för bankerna. Men för oppositionen hade konkurs och statsstyrda banker varit den enda valmöjligheten.

I förrgår applåderade Centerns Maud Olofsson att Kristdemokraterna svängt i kärnkraftsfrågan. I och med detta öppnas mycket goda förhandlingsmöjligheter i Alliansen för att säkra Sveriges elförsörjning, som ju till cirka hälften består av kärnkraft. Socialdemokraternas Mona Sahlin, däremot, upprepade i helgen att ”kärnkraften ska avvecklas”. Koalitionsbröderna håller med henne, med skillnaden att de vill göra det snabbare. För industriarbetare, fackförbundsföreträdare och andra som vill behålla åtminstone några jobb i Sverige torde vänsteralternativet te sig skrämmande.

Det är veckor som den här som skillnaderna syns.

Och det är ännu bara onsdag.