Om påven håller tal så kommer det arga unga män. Om en tidning avbildar profeten Mohammed så kommer det arga unga män. Om en amerikansk soldat glömmer att ta på sig handskarna när han ska vidröra Koranen så kommer det arga unga män. Världen verkar vara full av dem, och det är lätt att få intrycket att det vore en god idé att hålla igen på vad det månde vara för att de inte ska bli så förbannade, dessa män.

Kanske borde vi tala tystare om människorättsbrotten i Iran och Saudiarabien? Inte tjata så mycket om religiöst motiverad terrorism? Ta ner nivån på kritiken mot islamistiska rörelser? Ta hem trupperna från Afghanistan?

I dagarna har bloggvärlden skrivit mycket om muslimsk vrede, efter att bloggen snappedshot.com visat att förbluffande många bilder på arga unga muslimska män är fotografier av samma person. Han demonstrerar mot Jyllands-Posten. Han protesterar mot Satansverserna. Mot Benedictus. Mot Bush. År efter år syns han i nyhetsbyråernas svep över islamiska protester. Eftersom han aldrig namnges – han är ju i bildspråket en symbolisk representant för muslimernas vrede snarare än en person – så har bloggarna gett honom namnet Islamic Rage Boy.

Alltså, hur sannolikt är det att samma kille hamnar framför kameran varje gång muslimer i Kashmir är arga? Ungefär lika sannolikt som att just du skulle plåtats av AP både under EMU-omröstningen, riksdagsvalet, hockey-VM och vid mordet på Anna Lindh.

I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker.

Den muslimska världen har ett enormt problem med den fundamentalism som hotar att koppla grepp om religionsutövarna. Det ska vi inte förneka. Men vi ska fråga oss varför vi låter en handfull extremister bli representanter för muslimerna i nyhetsrapporteringen, och varför vi överväger att anpassa våra liv efter denna projicerade bild. Det är ju precis vad islamisterna vill!

Christopher Hitchens skriver i måndagens Slate.com att ”vi kanske måste stå ut med världens arga unga muslimska män, men vi borde inte göra deras jobb åt dem”. Det ligger mycket i det.