Jan Björk lunds förlösande ord om att lägga om försvarspolitiken har blivit ett slags sesam öppna dig för debatten – och än mer bränsle får den sedan ÖB Håkan Syrén igår levererat politikernas beställning på (ännu) ett nytt försvar. Själv tänkte jag på polarfarare.

Engelsmannen Robert Falcon Scott inledde den långa färden mot Sydpolen 1910. I november 1911 drog han tillsammans med fyra kamrater iväg för att nå det slutliga målet. De nådde fram i januari 1912 – bara för att finna att Roald Amundsen snuvat dem på bragden att vara först. På tillbakafärden dukade alla fem i den dåligt utrustade expeditionen under.

Sir Ernst Shackleton var en annan i raden av tuffingar som tävlade om att bli först att nå Sydpolen. Redan 1908 gjorde han ett försök, men han vände när det återstod 160 kilometer. Att fortsätta skulle ha inneburit döden för Shackleton och hans medhjälpare.

Scott blev hjälteförklarad medan Shackleton ansågs ha misslyckats. I verkligheten var det förstås tvärtom. Scott höll kursen och så gick det åt pipsvängen. Shackleton insåg att det var bättre att överleva än att hålla kursen.

Det handlar om olika förhållningssätt som ledare och beslutsfattare. Och tyvärr tycker jag att Sten Tolgfors agerar som en målsökande robot som av piloten Anders Borg har låsts mot målet.

Låt mig dock först konstatera att försvaret befann sig i fritt fall, när Alliansen tog över 2006 (bland annat på grund av s-regeringens trixande med kreditgränser och indraget anslagssparande). Men trots en del goda ansträngningar att reformera försvaret har det tyvärr inte blivit bättre, bara mindre.

Nu ska försvaret bli mer professionellt med inriktning på internationella insatser, men det blir för klent dimensionerat för att duga som nationellt försvar. Det räcker inte med att tala om Sveriges försvar, när det i verkligheten är den danska modellen men utan medlemskap i Nato.

Det är inte vad svenska folket vill ha. Jag tror (att döma av tidigare uttalanden) inte ens att ÖB gör tummen upp. Han har tagit i så att livstycket nästan spricker för att åstadkomma något bättre än väntat. Ändå är underlaget rena schweizerosten. Varning alltså för att Högkvarteret har gjort samma misstag som vanligt i sin långtidsplanering och tagit i för mycket.

Och det räcker alltså ändå bara till (för) lite.

Ett skäl är att ambitionerna för en dyrare sorts försvar har höjts utan att försvarsanslagen har ökat, som har skett i till exempel Norge och Finland. Tvärtom fortsätter urgröpningen. Det generella årliga effektivitetskravet tenderar att leda till att man gör mindre eller sämre. Priskompensationssystemet kompenserar inte heller försvaret fullt ut, utan leder till en årlig real köpkraftsminskning i storleksordningen 3–4 procent. Totalt – med neddragningar – skulle vi behöva lägga på runt 10 miljarder kronor för att komma tillbaka till 1999 års nivå.

Försvarsminister Sten Tolgfors kommer inte att bli hjälteförklarad av svenska folket om han når sitt budgetmål, men däremot blir det hyllningar om han tänker om och ”misslyckas”. Vad vi behöver är en ”time out” – i stället för att hasta vidare med en proposition baserad på ÖB:s framhastade förslag för försvarets framtid.

Det som brådskar är inte att fatta beslut (för att bli av med en politiskt allt besvärligare fråga), utan det centrala är att fatta vad Sverige – utifrån en realistisk hotbild – behöver göra för att stärka det nationella försvaret. Ju längre det dröjer, desto längre tid kommer det att ta.