”Det finns ett sug efter att kunna samtala med Alliansen”, sade Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag igår. Han och hans tre borgerliga kolleger presenterade då projektet Samtal med Sverige , som är ett försök att pejla folkdjupet inför valet 2010. Begreppet ”lyssna på svenska folket” hamrades in på pressträffen.

Meningen är att inte bara de respektive partiorganisationerna utan också den helt oberoende allmänheten ska tillfrågas om vilka frågor Alliansen bör prioritera centralt och lokalt. Tankarna ska sedan kanaliseras till de tio reformgrupper, med en representant per parti, som ska tillsättas i augusti och som syftar till att ta fram den gemensamma valplattformen inför 2010. Det hela är ett slags rådslag, alltså, ungefär som de flesta partier jobbar idag. Fast med en speciell detalj.

”Det är unikt att vi för första gången inbjuder människor att samtala med Alliansen ”, underströk Ullenhag. Det är bara att föreställa sig sannolikheten för att det rödgröna så kallade samarbetet skulle kunna hålla ett gemensamt idéutvecklande rådslag för att förstå hur rätt han har i det påståendet. Här ligger en stor fördel för borgerligheten.

I och med skapandet av Alliansen har helheten blivit större än summan av borgerlighetens delar. För vänstern har motsvarande koalitionsförsök visat sig resultera i motsatsen. När Mona Sahlin uttalar sig väger väljaren det mot att hon ska tvingas samexistera med Vänsterpartiets Lars Ohly och Miljöpartiets Peter Eriksson.

När Alliansen nu väljer att bedriva gemensam idéutveckling i samarbete med de potentiella väljarna förstärks detta förhållande. Men fenomenet är intressant också utifrån andra utgångspunkter.

De senaste decennierna har de politiska partierna sett medlemstalen rasa. För partiorganisationerna har detta inneburit inte bara ett ekonomiskt problem, utan också svårigheter vad gäller tillströmningen av idéer och frivilliga aktivister. För att möta den nya situationen har man laborerat med nya arbetssätt. Socialdemokraterna har nyligen lanserat möjligheten att bli supporter snarare än partigängare, exempelvis. Moderaterna var tidigt ute med funderingar över vad ett politiskt parti egentligen är idag – redan 2004 framkom att ledningen ”diskuterat möjligheten att avskaffa medlemmarna” ( DN 7/7-04), vilket emellertid befanns vara en för långt dragen tanke. Men viljan att kommunicera med fler än med de egna partifunktionärerna finns där. Det är ingen slump att Moderaterna tillhör dem som varit mest hängivna inför Barack Obamas kampanjmetoder.

Parallellt med att partierna omvandlas växer det förhoppningsvis fram en ny sorts gräsrotsrörelse. En första antydan om att så faktiskt är fallet kom i höstas i den partioberoende organisationen Alliansens vänner. De borgerliga partisekreterarna uttryckte stora förhoppningar på pressträffen igår om att den gruppen ska vilja bidra med förslag och idéer i Samtal med Sverige.

Frågan är förstås hur mycket av samtalandet och lyssnandet som är genuint menat och hur mycket som är spel för gallerierna. Inte minst i nomineringsprocesserna till EU-parlamentsvalet har det blivit tydligt hur lite partierna bryr sig om att ”lyssna”. Fråga Lennart Sacrédeus eller Anna Maria Corazza Bildt, som bägge stötte på patrull efter lyckade provval.

Mycket talar för att de lyssnande samtalen ännu inte bör förväxlas med reellt inflytande. Men som tecken på att Alliansen står stark duger de.