En bunker är i sin militära betydelse ett skydd som byggs för att underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. I politiken är den däremot ett hot. Att sitta i bunkern, bunkergänget och så vidare beskriver ett destruktivt förhållningssätt – att vara seg selv nok . Det innebär att varken riktigt vilja lyssna till andra eller ta in hur verkligheten förändras.

I den politiska bunkern är det viktigare att hålla kursen än att hålla rätt kurs.

Jag har känt bunkervibbar från försvarsdepartementet och blev därför inte direkt förvånad över att tjänstemännen inte trivs. En enkät visar att sex av tio chefer anser att man varken har fungerande arbetsformer eller organisation. I kommentarerna är känslan av utanförskap ett genomgående drag:

“Både departementsledningen och enhetsledningen har det senaste året fått allt mer av en bunkermentalitet…”

Det känns alltså helt rätt att försvarsministern håller kritiken på distans från sig själv: det är organisationen som det är fel på. På motsvarande sätt har Tolgfors avfärdat Jan Björklunds utspel i Sälen om en ny försvarspolitik med ökad betoning på Sverige med att det är fel på Björklund:

”Att föra fram oberäknade och ofinansierade förslag, som inte ryms inom dagens kända ramar innebär att annat måste bort. Folkpartiet har ingen annan budget än regeringen”.

Björklund säger hallå , men det blir inget svar trots att ministern är hemma. FP-ledaren vill lägga om kursen eftersom verkligheten har förändrats med det ryska femdagarskriget mot Georgien som tydligaste exempel. Budskapet är att nu behöver vi ett nationellt insatsförsvar och inte längre bara ett insatsförsvar.

Men Tolgfors står fast vid att kursen ska hållas. Inget får störa uppladdningen inför inriktningspropositionen i mars och särskilt inte en debatt om inriktningen. Och han är dessvärre inte ensam om att slå dövörat till i bunkern.

Centerpartiets Staffan Danielsson har uttryckt förvåning över utspelet och betonar att vikten av ”en handlingskraftig regering”. KD:s Else-Marie Lindgren kallar utspelet för ”osmakligt”. Det är viktigare att klaga över att Björklund ”ploppade upp som gubben ur lådan” än att lyssna.

Viktiga opinionsbildare hänger på. Expressens ledarsida klagar över att Sälen var den ”sista stora chansen att trumma fram Alliansens argument” och kallar utspelet för ”myteri” (23/1). Dagens Industri läxar upp Björklund med ord om att han uppträder som en ”oppositionspolitiker” (22/1).

På Dagens Nyheters ledarsida går man i alla fall till angrepp i sak. Omläggningen avfärdas med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. Att diskutera försvaret i särskild ordning – och inte tillsammans med pandemier och miljöhot – påstås avspegla en ”gammaldags syn på försvaret” (21/1).

Jan Björklund hade redan före Sälen varit ute med kritik i samma anda, men det verkar vara bortglömt. Att utspelet också kan ha med opinionsvindar att göra är långt mindre viktigt än det faktum att han har startat en central debatt. Lackmustestet blir hur FP-ledaren driver försvarsfrågan vidare.

Från borgerligt håll brukar det med emfas betonas att en enig försvarsberedning står bakom Tolgforslinjen.

Kom upp ur bunkern, säger jag. Visst är det bra med bred enighet, men jag kan inte se att det finns ett särskilt värde i att vara enig med Vänsterpartiet och Miljöpartiet – och Socialdemokraterna är ju oeniga om försvaret. Rätt kurs är viktigare än att hålla kursen.