Det är numera inne att förhåna och förklena religiositet och gudstro. Kampen mot den terror som härrör från politisk islamism har också inneburit en pånyttfödelse för idén att religionen står för nästan allt ont i mänsklighetens historia.

Själv har jag ett stort intresse för religion och religiositet både på det allmänmänskliga och på det sociala planet. Jag har däremot svårt för dogmerna, och jag har ingen gudstro alls. Jag avskyr religiöst bigotteri, och jag är medveten om att religiöst inspirerat våld har orsakat mycket lidande genom årtusendena.

Samtidigt vet jag att huvuddelen av dem som ansvarade för mördandet av närmare 150 miljoner människor under det förra århundradet, i den mån de trodde på något, i varje fall inte trodde på Gud. Åtskilliga av dem var ateister, ansåg religionen vara ett opium för folket och höll sig med ideal som den vetenskapliga socialismen, förnuftet, folket, rasen, nationen eller klassen.

De närmast ofattbara dödstalen från det icke-religiösa massmördandet under 1900-talet kan jämföras med den spanska inkvisitionen, som brukar anges som exempel på den religiösa fanatismen i kristen skepnad.

Under de dryga 350 år, från 1476 till 1834, som den spanska inkvisitionen verkade, uppskattar man att totalt mellan 3 000 och 5 000 människor avrättades. Dödstalet från Kambodja under Pol Pot, från 1975 till 1979, beräknas uppgå till över två miljoner mördade. I Maos Kina mördades mellan 1949 och 1976 närmare 35 miljoner människor.

Ibland har så kallad vidskepelse varit ett bättre moraliskt rättesnöre än vad som för dagen har hållits för vetenskap. På 1700-talet var slaveriet en självklar tingens ordning, eftersom det ansågs vara bevisat att vissa människoraser var högre stående än andra. Det var brittiska kväkare, med sin tro på att det finns något av Gud inom varje människa, som först fördömde slaveriet och förbjöd sina församlingsmedlemmar att äga slavar.

Kväkarnas religiöst baserade kritik av slaveriet inspirerade den kristne och konservative parlamentarikern William Wilberforce – som för övrigt också krävde censur av den franska revolutionens radikala idéer – till den politiska kampanj som skulle komma att avskaffa först den brittiska slavhandeln, sedan den internationella slavhandeln, därefter slaveriet i det brittiska imperiet och slutligen, med hjälp av samväldets militära, ekonomiska och diplomatiska resurser, tvinga andra stater att följa efter.

Under den första hälften av 1900-talet var man på såväl höger- som vänsterkanten av politiken i Europa, också i Sverige, överens om det fördelaktiga med en vetenskapligt uppbyggd politik om eugenik – rashygien. Starkast motstånd mötte eugeniken från den katolska kyrkan eftersom idéerna stred mot naturrätten och Guds påbud.

De som koketterar med sin anti-religiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.