Att dra streck mellan sådana noder och förklara varför de inte är godtyckligt förbundna är att utveckla en ideologi. Den partipolitiska strategen bör förstå klustren och därmed kunna förutsäga hur politiska manövrar kommer att bemötas av anhängarna.

Hur ser då dagens kristdemokratiska galax ut? Här är mitt förslag: alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten.

Problemet är att den hålls samman mera av tillfälliga historiska skäl och personliga idiosynkrasier, än av att den på ett organiskt sätt har vuxit ur en delmängd av valmanskåren. Kombinationen ger därför mycket vag ledning när man försöker förklara sambanden eller intuitivt plotta kartan på andra områden, som försvarspolitiken, rättsväsendet, skattepolitiken eller utrikespolitiken. Man måste fråga för att veta.

Annars imponerar partiet. Ledarskiktet innehåller några av landets skickligaste (och mest sympatiska) politiker. När det gäller att ta ansvar för Alliansen är det oöverträffat. Kunskapsmässigt spelar man i eliten. Organisatoriskt och administrativt står det sig väl. Man står kort sagt väl rustat för att fånga de 10 procent av väljarna som bara väntar på en god anledning att ansluta sig till förra valets 6,59 procent.

Men då krävs att man väljer kluster med magen – och att man väljer rätt.

Alternativen är tydliga. Internationellt uppstod kristdemokratin ur en växande social medvetenhet inom katolska kyrkan. Tilltagande spretighet visade snart att kyrkans sociallära inte gav tillräcklig stadga och man sökte sig till de redan existerande ideologierna, grovt sett mot socialliberalismen i Sydeuropa, mot konservatismen i Tyskland och Storbritannien.

I Sverige, där frikyrkorna utgjorde basen, hoppades man utveckla en egen ideologisk plattform. Det experimentet har nått vägs ände.

Birger Ekstedt förde in kristdemokratin i politiken, Alf Svensson förde in den i riksdagen. Under Göran Hägglund har man nått sina största politiska framgångar, men framtiden – bortom 2010 – kräver att han tar sig an sin historiska uppgift: att välja höger.

Det socialliberala etablissemanget kommer att protestera högljutt och kalla det självmord – som om det skulle bry sig eller begripa – och finna udda sängkamrater bland den svenska kristdemokratins traditionalister.

Men ute i landet finns det många väljare som intuitivt känner att det finns ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen.

Gå direkt till folket utan att passera Marieberg; det är där extremismen dväljs, inte i Gnosjö.

Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro medieinstitut.