High techföretaget grundades av svenskutbildade Össur Kristinsson för 36 år sedan. Idag är det börsnoterat och det finns 1600 anställda på 14 platser runt om i världen, men högkvarteret ligger kvar i hemlandet på Grjothals i östra Reykjavik.

Om man tvingades välja ut ett enda uttryck för vad privat företagsamhet kan betyda för hälsa och värdighet skulle den presentationsfilm, som personalchefen Jón Gíslason visar, vara en toppkandidat. Össurs effektiva och snygga proteser ger människor som saknar ett ben, eller bägge, förutsättningar att leva fritt och ledigt. Störst intryck gör en liten grabb, som fötts utan benvävnad under knäna, men som nu kan rusa runt på lekplatsen med sina kompisar.

Island har 300000 invånare och hemmamarknaden är mikroskopisk jämfört med EU eller USA, men Össur har ändå behållit en stor del av tillverkningen på Island. Man har räknat på att etablera sig i Asien, men även om det fanns stora kostnadsfördelar var det problem med kvaliteten – och så är ju det isländska företagsklimatet väldigt bra.

Gíslason nämner särskilt den låga bolagsskatten och den fria arbetsrätten. På Island råder full frihet för företagen att anställa och avskeda efter egna önskemål och utan att ange grund för uppsägning. Systemet får den danska Flexicurityn att verka hopskruvad av Göran Greider.

En välindoktrinerad svensk föreställer sig lätt att detta paradis för arbetsgivare måste vara ett helvete för arbetstagarna, men icke. Arbetslösheten är nere i 1,3 procent, det är säljarnas marknad och hushållen har fått mycket mer att röra sig med tack vare höjda reallöner och en snabb strukturförändring där nya väl­betalda jobb ersätter gamla och sämre. Isländska LO ställer inte heller några krav på att införa turordningslistor och las.

Islands årliga tillväxt har legat runt 5 procent sedan 1990-talets mitt, och 2004–2005 nådde den rent kinesiska höjder. Nu planar den ut på en mer balanserad nivå. Det nya välståndet märks inte bara i statistiken utan är synligt för blotta ögat. Medan husen i det lite äldre Reykjavik är dämpade och grå, är de nybyggda miljöerna påkostade och eleganta. I kontorens konferensrum tronar väldiga platt-tv-skärmar. Det förvånar inte att Island numera har högre BNP/capita än både Danmark och Sverige.

Förklaringen är ökad öppenhet och dynamik. Arbetsrätten och arbetsetiken har funnits sedan länge, men först när de kombinerades med EES-avtal, sänkt bolagsskatt, privatiserade banker och plattskatt tog det fart på allvar.

Vid 1990-talets början var de isländska bankerna statliga och ledda av ex-politiker. I stor sömnighet förvaltade de sparkonton och växlade turistvaluta. Femton år senare drivs Kaupthing, Glitnir och Landsbanki på ett ytterst entreprenöriellt och hungrigt sätt. De skapar välbetalda jobb i Reykjavik men expanderar också snabbt utanför landets gränser. Alla tre ligger på den nordiska tio-i-topplistan. Inte illa för ett land vars befolkning är något större än Malmös.

Island är lika nordiskt som någonsin Sverige men har valt en annan väg än ”den nordiska”. Kollektivavtalen är viktiga men anställningstryggheten skyddas genom att arbetsmarknaden fungerar istället för genom privilegier till facket.

Skatterna utformas för att finansiera det gemensamma och för att störa ekonomin så lite som möjligt. Kapitalskatten är låg. I inkomstbeskattningen har man gått över till plattskatt på 36 procent med ett högt grundavdrag. En isländsk låginkomsttagare betalar därmed drygt hälften så mycket i inkomstskatt som en svensk. Medel- och höginkomsttagare slipper straffskatt på utbildning och ambition. Hela systemet manar till produktiva insatser.

Igår var det val till den isländska riksdagen, alltinget. Resultatet är inte klart när de här raderna skrivs. Under hela framgångsperioden har Island styrts av det konservativa självständighetspartiet tillsammans med ett mittenparti, och det senare har legat risigt till i mätningarna. Troligast är fortsatt förtroende för koalitionen, men det kan gå annorlunda. Hos väljarna finns krav på mer naturhänsyn och en känsla av att framgången har blivit så etablerad att man törs ge nya krafter chansen. Någon övergång till den andra nordiska modellen ska man däremot knappast räkna med; den egna, isländska duger fint.

SvD