På min gata i stan finns en guldgruva, men vardagsblindheten gör den lätt att missa.

Runt hörnet från vår port kan man avnjuta genuin vietnamesisk och thailändsk kokkonst. Ett kvarter längre ner driver far och son en butik där de säljer vackra, snickrade kök från ett familjeföretag i Småland. Promenerar man vidare kommer man till en affär med exklusiva kaffemaskiner. Vi trodde aldrig att den skulle gå runt, idag har de expanderat till butikslokalen bredvid, till Söder och Göteborg.

Tvärs över gatan lagar en ensamföretagare från förorten stans bästa pizza med färsk vitlök i en gudomlig olja. Lite längre ner på gatan direktimporterar fransmannen surdegsbröd – ”Pain Poilâne” – och kastanjepuré från sitt hemland. Hans granne från Spanien bjuder på inlagda persikor, marinerade musslor, pata negra och han skyltar med etiketterna på de viner han importerar till Sverige. Några steg till och du är i blomsterhandeln som har öppet på generösa tider, runt hörnet finns kaffebaren som serverar en av stans bästa latte macchiato och ett stenkast bort ligger en boulebar där man kan spela och äta gott.

Jag kan bokstavligen gå vidare och visa stora delar av världen.

Men denna gatubild är ingalunda en självklarhet.

Bakom varje skyltfönster finns en entreprenör, som lägger ner sin själ, kapital och i stort sett all sin vakna tid på att kunna erbjuda allt detta fantastiska. Han har inte någon arbetsgivare som tar hand om affärerna under semestern eller föräldraledigheten. Hon har inte någon annan som genererar lönen. Det finns inte någon annan som håller reda på regler och skatter. Ändå dristar sig några att anställa, och ta ”arbetsgivaransvar” för andra människor.

Dessa entreprenörer är vardagshjältar som ger sina kunder och fönstershoppare guldkant i tillvaron.

Men de uppmärksammas inte som de borde. De har ingen stark intresseförening med lyskraftiga företrädare. De har inga ombudsmän i arbetstagarkläder i tv-studiorna. Och framför allt syns inte alla de som de inte anställer på grund av lagar, skatter och andra pålagor. Inte heller syns de lågavlönade timmar som företagarna lägger ner efter stängningsdags för att få ekvationen att gå ihop. Ett exempel: Pizzabagaren på min gata i stan har investerat egna pengar och jobbar sju dagar och kvällar i veckan. ”Jag hinner hem till innebandyn ibland på söndagskvällarna – såvida inte någon gäst stannar över stängningsdags för att dricka upp sitt vin. Annars är jag här.” Han har ingen anställd utan handlar, eldar i vedugnen, bakar, serverar, diskar och städar själv.

En nätt nyårspresent får dock småföretagen av regeringen i form av sänkt arbetsgivaravgift med en procentenhet och reformerade 3:12-regler. Men potentialen är långt ifrån utnyttjad på min gata i stan.

Idag har flera av näringsidkarna sitt ursprung i andra länder. Kärlek eller hot om ond bråd död är de vanligaste skälen till att de nu verkar i Sibirien. Nyligen har Sverige även öppnat famnen för dem som kort och gott vill komma hit och arbeta sig till ett bättre liv. Med dem kommer förhoppningsvis ännu fler lukter och smaker från när och fjärran.

Volvo och Saab må vara omskrivna nationalklenoder, men på min gata i stan ligger framtidens välstånd.

Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.