På annandagen visade Aftonbladet/Sifo att förtroendet för Fredrik Reinfeldt har ökat rejält under hösten. Kommer trenden att bestå? Det beror på hur det går med krishanteringen, men det handlar också om hur regeringen förvaltar budskapet om brottsbekämpning och rättstrygghet i statsministerns jultal den 17 december.

Om talet blir ett tomtebloss i decembermörkret, ett publikfriande utspel om vikten av lag och ordning, kommer det inte att spela någon roll i vare sig vardag eller opinion. Vår kriminalpolitiska historia är full av den sortens pyrotekniska insatser. Men om Fredrik Reinfeldt lyckas omvandla sitt julbudskap till en uthållig profilfråga i stil med arbetslinjen, kan det bli lika framgångsrikt som värdefullt.

Det finns ett stort upplevt problem. Och även om en del människor oroar sig mer än vad verkligheten ger skäl till, finns det riktiga problem så att det räcker och blir över. Antalet anmälda våldsbrott har ökat kraftigt. Andelen uppklarade brott är generande låg. Polisens insatser vid bil- och bostadsinbrott liknar försäkringsbyråkrati mer än brottsutredning. Även grova våldsbrott kan ge så lindriga straff att förövarna strax är ute och sparkar och slår och knivskär igen. Ungdomar begår brott utan att något händer.

Det finns fortfarande de som bagatelliserar problemen. Då brukar det till exempel heta att våldsbrotten inte har blivit fler utan att synen på våld och benägenheten att anmäla våld har förändrats. Jaha, men om acceptansen för våld har sjunkit betyder det rimligen att en given mängd våld är ett större problem nu än förut och att vikten av att bekämpa det har ökat!?

I jultalet lyfte Fredrik Reinfeldt särskilt fram fyra uppgifter. Att säkra ökningen av antalet poliser. Att skärpa straffen för våldsbrott. Att mobilisera mot den organiserade brottsligheten. Att se till att ungdomsbrottsligheten tas på större allvar.

Alltsammans är rätt och riktigt, men polisfrågan förtjänar särskild uppmärksamhet. Kriminalpolitisk debatt slutar så ofta i sifferexercis om hur många poliser vi ska ha. Och visst är antalet viktigt. Sverige har bara drygt hälften så många poliser per invånare som genomsnittet i EU – och så kommer det att förbli även om vi når upp i 20000 totalt. Men hur angeläget det än är med en ökning av antalet, är trots allt det centrala hur polisresurserna används. Är de ute och fotpatrullerar? Fyller de i blanketter? Står de och gör alkotester utanför IOGT-lokalen? Regeringen måste ta diskussionen vidare och tala om mer än siffror.

Idag är avståndet orimligt långt mellan medborgare som vill utkräva ansvar för brottsbekämpningen och dem som ansvaret ska utkrävas hos. Någonstans högt i höjden finns en länspolismästare och i än högre stratosfärer dväljs en rikspolischef och en justitieminister, men vilken tröst är det för dem som vill veta varför det inte kan komma polis i tid när man ringer om slagsmål, vandalisering och stölder?

”Vardagsbrottslighet” har inte högsta prioritet och kommer inte att få det så länge vi har kvar systemet med en enda statlig poliskår. Avståndet blir för stort mellan bostadsområden och butiker å ena sidan och det nationella beslutsfattandet å den andra. Andra brottstyper är alltid mer i ropet – och det reella ansvarsutkrävandet sker i rikspolitiken och de nationella medierna.

Därför behöver den statliga polisen kompletteras med lokal polis, vars uppgift är att upprätthålla ordningen, förebygga brott och göra enkla brottsutredningar. Om människor känner sig övergivna kan de då vända sig direkt till polischefen på orten eller till ett kommunalråd, vars position beror på väljarnas förtroende.

Säg mig det poliskommunalråd som skulle försvara att helgberedskapen är några radiobilar i hela länet. Eller som skulle hävda att det är ambitiöst nog att ha förorternas närpolisstationer i gång några timmar mitt på dagen i veckorna.

Polisen förstatligades 1965, och många avvisar reflexmässigt idéerna om en lokal polis med argument om att vi inte kan gå tillbaka till gamla, ineffektiva dagar. Man tänker på sablar och kaskar och småler. Men ingen talar om att återkommunalisera polisen i dess helhet eller ens i huvudsak.

I ett första steg handlar det om att tilllåta lokala försök och utforma statsbidrag så att det blir attraktivt för kommunerna att ta initiativ. Att ställa upp minimikrav för dem som vill bli lokalpoliser. Att pröva sig fram. Bekämpningen av organiserad brottslighet och de grövre brotten ska även fortsättningsvis vara en uppgift för statlig polis: ja, gärna ännu statligare än idag i form av ett svenskt FBI.

Men så länge polisen är statlig och inte har lokala uppdragsgivare att stå till svars för – på riktigt – så länge kommer ”vardagsbrottsligheten” att förbli ett stort samhällsproblem i människors vardag, eller vad det nu är Fredrik Reinfeldt brukar säga.