Det är vid helger som den innevarande, som närheten till ens närmaste gör sig tydligt påmind. För många som ett löfte om umgänge och för andra som en plikt. För ytterligare andra blir omvärldens fokus på de nära gemenskaperna en ledsam påminnelse om avsaknaden av sådana relationer.

Gemenskaper av olika omfattningar är väsentliga byggstenar i vår tillvaro som människor. Familjen, som dessa helger cirkulerar kring, är den minsta av sådana gemenskaper. För individerna som ingår i den, är den inte till alla delar frivillig, och det finns en uppsjö av berättelser om hur självständiga individer har frigjort sig från familjens omfamning.

Samtidigt är familjen en av de viktigaste av de gemenskaper som gör oss till mer än bara fria och självständiga individer utan några band till omvärlden. Den förser oss med meningsskapande relationer med annorlunda bindande element än våra affärsmässiga, kontraktsbaserade förbindelser med andra personer eller våra relationer till offentliga institutioner och till staten som medborgare, som undersåtar eller som skattebetalare.

Som en förmedlare av värderingar mellan människor och generationer är familjen en oöverträffad institution. Politiska läror som propsar på en vidsträckt stat och offentlighet har alltid haft ett ont öga till familjen och sökt finna vägar att kontrollera den – från Platons Staten , där barnen är statens egendom, till Stalins hyllande av barn som angav sina föräldrar, från Mussolinis medaljutdelning till flerbarnsmödrar till Kinas ett-barns-politik. De politiker som i Sverige önskar familjens död verkar alltså i en gammal och skändlig idétradition.

Konservativa och vettiga liberaler har hyllat familjen som den subversiva inrättning som kan stå emot kraven på allomfattande politik och oinskränkt offentlig makt. En brist i sammanhanget har varit den outtalade definitionen av vad som är en familj – slentrianmässigt sedd som en kärnfamilj med mor, far och biologiska barn.

Men i ett samhällsperspektiv är familjens avgörande egenskap inte de biologiska banden, utan att den i sin inre funktion är en (liten) gemenskap för individerna som ingår i den, och att den utåt utgör en skyddsvall mot den stora världen. Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn.

Och när vi, så här efter annandagen, har skickat julhälsningar till vänkretsen, ätit julmiddag med vår familj och gett varandra julklappar, och kanske befinner oss i upptakten till nyårsfirandet, har vi inte bara utfört behagliga eller dygdiga handlingar. Vi har också, utan att det varit avsikten, utfört en viktig samhällelig gärning. Och det gäller till och med dem av oss, som, med de sina, har flytt julen för att göra något annat eller hellre firar andra religiösa högtider på liknande sätt.

Ty oavsett vad vi har valt att göra, har vi gjort det med nära och kära. Och att på så sätt upprätthålla och stärka familjens ställning, är att stärka de mänskliga gemenskaperna på bekostnad av det offentligas, statens och institutionernas makt. Det är att skapa mer andrum.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.

Thomas Gür

thomasgur@hotmail.com

Fler artiklar