Jag vet, säger jag, jag har den här. Fast jag har inte hunnit läsa den än.

– Så bra att du har fått den. Men nu är problemet att jag bor i Singapore.

Jag säger att det inte låter som ett problem, men får veta att nu är Härén i Stockholm och han hade tänkt komma förbi och prata lite om sin bok, men flyget går ikväll och mycket ska hinnas med. Har jag månne tid att ses efter lunch? Då hinner han med ett annat möte först och kan lämpa av sina väskor på Centralen. Eller förresten! Kan han komma nu? Har jag tid att träffa honom på direkten?

Jodå. Jag har tid. Och jag blir upplivad av det entusiastiska flödet från denne runtresande innovationsapostel. Det är inte så ofta författare tittar förbi och berättar om sina böcker på eget initiativ.

– Så företagsamt av dig, säger jag lite senare.

– Ja, allting får man göra själv, pustar han kokett och låter som om detta är en ordning han gillar skarpt.

Jag känner igen delar av Häréns bok, Vad som händer i världen – och varför det är viktigt att förstå (Medströms), från en föreläsning han höll förra året, samma år som han utsågs till Årets talare. Föreläsningen hamnade på Youtube. Nu har över 200000 svenskar hört föredraget om kreativitet, kunskap och globalisering. På Kumla högstadium har den streamats för sjunde- och åttondeklassarna, berättar han nöjt.

När jag googlar fram klippen får jag upp många lyriska kommentarer, men också en del ilskna betraktelser. Den är lite av en självspäkande upplevelse, föreläsningen. Härén testar åhörarnas kunskaper, häcklar dem för dålig omvärldskoll och förklarar sedan att det finns mängder av människor i världen som är lika välutbildade som vi, men vars kunskaper rymmer två världar och vars lönekrav är betydligt lägre än våra. På sådan information reagerar en del med ilska, men det är inte särskilt konstruktivt.

– Vi har levt mycket på att ”de” har haft en överdriven respekt för oss, men nu är bioaffischerna för den nya kinesiska, indiska eller amerikanska rullen lika stora. De konkurrerar på lika villkor. Samma sak på hitlistorna, eller i modebutikerna.

– Vi måste bli mer nyfikna, säger han och förtydligar med de engelska orden för i- och u-land: developed och developing countries . Alltså länder som är utvecklade och ”klara”, eller länder som är ”under utveckling”. Det är ett avslöjande ordval tycker Härén.

– Vadå klara? Världen är ju inte klar!

Okej. Men nu är det kris – över hela världen. Vad tänker han om det?

– Den drabbar förstås alla, men jag tror att de kommer klara krisen bättre. De har haft motvind länge, vi är ovana vid det.

Diskussionen om huruvida staten ska rädda Volvo och Saab då? Vad tycker kreativitetens profet om den?

Nej, han är skeptisk. Kriser kan ju vara bra, ett sätt att vakna upp. Förstatliganden och räddningar riskerar att stoppa den processen.

– Men det behövs ledarskap, någon som pekar i en riktning och får folk med sig. I Asien finns det. Man satsar på att uppmuntra kreativitet och innovation. Här har vi ingen vd, vi har personalchefer…

Härén talar och skriver om ett kunskapssamhälle där kunskapen är lättåtkomlig och där en högskoleexamen inte längre räcker, du måste toppa den med kreativitet och nyfikenhet.

Boken svämmar över av exempel. Om hur universitet och forskningscentrum i det vi kallar utvecklingsländer numera toppar rankningarna. Om det sydkoreanska mjukvaruföretaget, grundat av en fransman och en australiensare i Sydkorea, och hur de fann sin nye 3D-utvecklare.

Arbetsmarknadsdagar på närbeläget universitet? Nisse på Manpower?

Nä. De fann sin rekryt på den tunisiska landsbygden. Där bodde en ung man som lärt sig allt värt att veta om 3D-modeller via internet. Nu blev han ”upptäckt” via en community.

Vi hör de här globaliseringshistorierna hela tiden, men de sjunker inte in. Vi tar dem som exotiska exempel ur framtiden, när det egentligen handlar om nu.

– Jag skiljer på tre sorters ignorans, säger Härén. Den första är att man inte vet vad som händer. Den andra är att man vet att något händer, men man bryr sig inte. Den tredje är att man faktiskt vet vad som händer, men man tror att insikten räcker.

Jag tänker på uttrycket vi ofta använder. Att ”möta” globaliseringen. Inte delta i den, utan ”möta”. Eller menar vi rentav ”mota”? Härén vill varken möta eller mota. Han vill hänga på.

– Jag skriver ju boken för att jag tror att vi kan så mycket bättre. Fast man ska inte se globaliseringen som en tävling. Bättre att ha lite av en Friskis & Svettis-attityd.

Utmärkt. Det låter som ett gott och hållbart nyårslöfte.