Gränsen för mig går vid lekperson, som är Språkrådets könsneutrala variant för lekman. Förutom att beteckningen är urfånig, har rådet nog dessvärre helt rätt i att den framför allt kommer att användas om kvinnor. Hur mycket könsneutralitet har vi då uppnått?

Ingen kvinnlig författare som jag känner till kallar sig själv författarinna. Till och med de mest hårdföra feministerna vill för allt smör i Småland inte att deras titel svärtas ner av något så unket som deras könstillhörighet. (Däremot kan de skriva böcker som heter Fittstim och Bitterfittan). Kvinnor är numera som bekant också lärare, konstnärer och frisörer. Undantaget tycks vara skådespelerska, som en del kvinnor tycker låter tjusigt.

Det statliga Språkrådet (tidigare Språknämnden) skriver intressant om dessa saker i Jämställt språk – En handbok i att skriva och tala jämställt , av Karin Milles (2008, Norstedts Akademiska Förlag).

Själv behöver jag inte läsa många sidor förrän jag inser vilken fadäs jag begick häromåret då jag i en spalt kallade en kvinnlig utredare på LO för LO-brud. I jämställdhetens namn bör man nog inte använda begreppet LO-pamp heller.

Pronomenet ”man” går däremot bra att både säga och skriva. Trots att det är samma ord som det könsoneutrala substantivet man. Men Språkrådet ger alltså klartecken till fortsatt användning, efter en invecklad språkteoretisk förklaring. Bruket av man har dock sina risker. Rådet hissar sålunda varningsflagg för att det ”kan ställa till problem för den som inte vill förmedla förlegade föreställningar”. Förlegade föreställningar enligt vem? Eller är det ointressant vem det är som agerar språkpolis?

För egen del kunde jag hålla mig för skratt när dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg satte likhetstecken mellan män och gärningsmän.

För att kontrollera att jag hade rätt i min kritik den gången ringde jag till Språkrådet i fredags. Det stämmer, svarade språkvårdaren. Man som i gärningsman, talman, lekman, ombudsman, brandman, tjänsteman är könsneutralt enligt flera källor, där- ibland Svenska Akademiens ordbok. Efterledet man har sitt ursprung i ordet människa, inte i det manliga könet.

Detta etymologiska klargörande till trots, rekommenderar Språkrådet att vissa yrkesgrupper som kan ”upplevas som könsmärkta” kanske borde tänka över sina beteckningar i alla fall.

Det säger sig självt. Om Språkrådet inte litar på sin egen språkkänsla kan man undra varför andra skulle göra det.

Mycket riktigt visar en undersökning som rådet gjorde i fjol att 60 procent av de tillfrågade gymnasisterna och universitetsstudenterna tycker att det är olämpligt att använda den helt korrekta ändelsen man. Oaktat att man ska härledas till människa, human being , eller helt enkelt man på engelska. Men mot genusindoktrineringen kämpar även språkgudarna förgäves.