Mona Sahlin får betala dyrt för det rödgröna samarbetet. Redan i höst har den första fakturan dykt upp, och Sifomätningen idag visar vilket stort hål den har gjort i kassan. Men Räkenskapens dag kommer 2010, då socialdemokraterna ska möta mittenväljarna och Alliansen utan politiskt kapital på kontot. För vilka av Mona Sahlins investeringar i rådslag och nytänkande har chans att överleva manglandet i arbetsgrupper med miljöpartiet och vänstern?

Finanskrisen och konjunkturförsämringen har gjort hösten till en osedvanligt laddad tid i svensk politik. Det finns en ny stämning av allvar, och Mona Sahlin har uppenbarligen känt stark press att ge besked om hur ett trovärdigt alternativ ser ut. Men det har inte varit lätt och processen har fört henne ur askan i elden.

Decembermätningen från Sifo ger socialdemokraterna 37,1 procent, och det är den sämsta noteringen sedan mars 2007. Efter utspelet om att det skulle bli nära samarbete med mp och hejdå till vänstern har s gått tillbaka med 5,4 procentenheter. Avståndet mellan blocken har krympt med nästan precis lika mycket. Moderaterna går fram även denna månad och ligger en bit över sitt valresultat. Pakten mellan s, v och mp har inte förmått vända trenden.

Och varför skulle den göra det? De rödgröna är inget frivilligt projekt. Social­demokraterna må till sist ha insett att man inte får majoritet på egen hand, men man gillar det inte. Mp trivs hyggligt med s men är djupt misstänksamt mot vänsterpartiet, som i sin tur är djupt misstänksamt mot allt som doftar kompromiss och realism. Allt låter som löpsedlar om Bonde söker fru.

Allians för Sverige möttes av själa-­ g­lada reaktioner från det borger­liga Sverige. Vänstersveriges reaktioner på de rödgröna påminner mer om hur det brukade låta i klassrummet på mellan­stadiet när fluortanten knackade på.

I s-ledningen håller man masken och sluter leden tills vidare, men i övrigt hörs en kakofoni av bekymrade, kritiska röster. Ledamöter av både vänsterpartiets och miljöpartiets partistyrelser ifrågasätter uppgörelsen offentligt. Kalle Larsson (v) skriver kritiskt i Flamman, och mp:s ­Karin Jansson säger till Ekot att hon är orolig för hur det ska gå med småföretagen och friskolorna när vänsterpartiet kommer ombord. Förra språkröret Birger Schlaug går steget längre och vill ha ett helt nytt parti.

Bland fristående socialdemokrater rynkas pannorna. I Skånska Dagbladet skriver Marita Ulvskogs företrädare som partisekreterare, Lars Stjernkvist, om ”vänsterpartiet med sin statssocialistiska överbudspolitik”, och förre riksdagsmannen Widar Andersson uttrycker sig så här i Folkbladet: ”Ärligt talat; det här känns inte bra … Jag kan inte förstå varför socialdemokraternas partiledning är så angelägna om att ha med detta oreformerade parti på vagnen.”

”Så angelägna?” Jag vet inte om Andersson är avsiktligt eller oavsiktligt ironisk.

På nätet behöver man inte leta länge efter skeptiska s-röster. Stockholmspolitikern Johan Lundberg skriver så här: ”Skillnaden mellan vårt alternativ och det borgerliga alternativet är att de trivs ihop och har byggt ett samarbete på en gemensam grund medan vi har tvingats till ett samarbete.” Erik Laakso, med bloggen På Uppstuds, varnar för ”ett, i retoriken ­reformerat men i grunden oreformerat, vänsterparti i koalitionssamverkan med socialdemokrater som historiskt alltid hållit tydligt rent åt det hållet.” Anders Nilsson skriver ett inlägg om bakgrunden till trepartisamarbetet under rubriken: ”Det är först när Dracula ler, som man ser hans huggtänder.” Jonas Morian, vars PromeMorian blev Årets politiska blogg 2006, låter som Dr Dengroth i Lorry: ”Jag är skeptisk.”

Jag vet inte hur representativa för s-bloggosfären de här rösterna är, men det är väldigt intressant att höra hur debattörer som har sett positivt på Mona Sahlins ­politiska förnyelsearbete nu våndas inför vad som komma ska. Mona Sahlins rådslagsgrupper har föreslagit mer kunskap i skolan, tydligare arbetslinje och val­frihet i välfärden. Småföretagen har uppvaktats i omgångar. Kort sagt: det har bäddats för en policyomläggning, som syftar till god kontakt med den moderna medelklass som avgjorde valet 2006.

Men vad blir kvar av den förnyelsen – och av trovärdigheten för det som till äventyrs ändå blir kvar – när s går i pakt med dem man tidigare brukade ”hålla rent” mot?

Valet 2010 kan till stor del komma att handla om hur Sverige ska se ut efter ­krisen: om framtidens företagande och jobb, om kunskapens värde, om valuta för pengarna i välfärdsstaten, om Sveriges plats i Europa och världen. Att då gå till val på en politik som måste vara godkänd av ett i grunden oreformerat vänsterparti, det är i alla fall inte att göra det lätt för sig. En kraft för småföretag och friskolor?

Skulle inte tro det.