Hur skulle de dåliga tiderna slå om Sverige inte var en sådan utpräglad AP-ekonomi? AP som i Andras Pengar.

När jag växte upp var arvtagerskan Märtha Philipson rikast i Sverige. År ­efter år låg hon etta på tidningarnas topplistor, men idag skulle hennes förmögenhet inte räcka till en plats ens i division två. Numera finns det miljardärer i folkhemmet, även om leden har glesnat ­sedan Lehman Brothers tog ned skylten.

Och ändå är det som kännetecknar vårt samhälle inte att de få har så mycket utan att de många har så lite.

När löneskillnaderna ökar ordnas arga tv-debatter under ledning av alla landets Janne Josefson, men ingen bryr sig om att förmögenhetsskillnaderna är större i Sverige än i USA. De rika är rikare i Amerika, men hos oss är det förfärande många som inte har något undanlagt alls.

Förmögenhetsfrågorna har ingen plats i vår offentlighet. Det ­talas förstås om sparande men då är det under rubriken ”privatekonomi”. Inte sedan Anne ­Wibble fick på pälsen för idén om en årslön på banken har ­någon ledande ­politiker vågat antyda att eget sparande ­borde spela en roll för människors ­trygghet och standard.

AP-ekonomin tas för självklar. Överskott ska hanteras av staten, försäkringsbolagen och bankerna. Familjerna får använda en del av vad de tjänar till den dagliga driften, men resten ska gå till det offent­liga i skatt. Eller till ombudsmannakapitalisterna i AMF och Alecta och de privata försäkringsbolagen. Individerna får nöja sig med ett kontoutdrag då och då; det är bara ett fåtal som ägnar sig åt aktivt ­ägarengagemang.

Mer folkkapitalism gynnar frihet och företagsamhet. Entreprenörsforskningen visar hur viktigt det är att potentiella företagare har chans att hitta riskkapital i sin närmiljö. Medborgare törs mycket mer när de har egna buffertar.

Men även konjunkturförloppet kan påverkas. Det menar Dick Kling, fil dr i nationalekonomi, statssekreterare i finansdepartementet under regeringen Bildt och sedan förra våren ordförande i Skattebetalarna. Kling kom i fjol ut med boken Radhusproletärer och ombudsmannakapitalister och han driver bloggen folkkapitalism.nu.

Jag träffar honom en regnig förmiddag och frågar hur han resonerar.

– Just nu ligger allt fokus på hur vi ska dämpa krisen med hjälp av politiska åtgärder. Det är inget konstigt med det, även om vi borde ha hunnit längre än till Lars Calmfors skolboksförslag om att dela ut pengar till människor som antas vara särskilt köplystna. Och i näringslivet verkar man plötsligt ha glömt sin avfärdande ­inställning till politikernas ­förmåga.

– I en marknadsekonomi kommer det alltid nya lågkonjunkturer. Vi borde lägga mer kraft på att göra samhället bättre rustat att möta nedgångar istället för att tro att politikerna ska hjälpa oss i låg­konjunkturer utan att ta våra pengar i högkonjunkturer.

Och det kan spritt ägande göra?

– Om människor får behålla mer av sina inkomster och har ett eget sparande att ta av behöver de inte dra ner lika mycket när det mörknar. Ekonomin blir inte lika slagig om den offentliga sektorn är mindre, för då kan den vara en motvikt i stället för att vara en del av konjunktursvängningarna. Nu lever människor med ­osäkerhet dels om sin egen ekonomi, dels om staten ska ha råd att leverera.

– Och om människor investerade mer av sina pengar på egen hand skulle vi se större engagemang i familjeföretag och annat man har i sin närhet – och där ­fattar man inte samma hastiga, drastiska beslut i nedgångstider som man måste göra i börsbolagen.

Lyder inte familjeföretagen under samma ekonomiska lagar som de stora ­företagen?

– Jo, men de agerar inte likadant. En börs-vd måste leverera resultat minst i enlighet med marknadens förvänt­ningar. De familjeföretagare jag träffat genom åren resonerar på ett helt annat sätt. För dem är det långsiktiga företagsbyggandet och ansvaret i det lokala samhället ­mycket viktigare.

Det låter lite gammaldags och romantiskt. Fungerar det verkligen i praktiken?

– ”Gammaldags” sade man om entreprenöridéerna också, när de bröt igenom på 1980-talet. Framtiden tillhörde ju storföretagen och de stora organisationerna. Nu vet vi bättre. Och diskussionen om den stora staten och de stora fonderna kommer att gå samma väg.

Dick Kling är ingen drömmare. Han vet vad storföretag och internationella ­finansmarknader betyder för utvecklingskraft och välstånd. Men det är inte svårt att hålla med om att det vore bra med en tyngdpunktsförskjutning, som ger människor större egenmakt.

AP-ekonomi har vi mer än nog av.