Barack Obama är en hyllad segrare. Men han skulle aldrig ha blivit vald i Sverige.

Med en sällsam karisma har han trollbundit en värld – men inte toppen i sitt eget parti. Etablissemanget ställde sig inledningsvis bakom Hillary ­Clinton, som tillsammans med sin man utgör ledningen för en klan med sällan skådad makt. Ändå lyckades Obama bli president.

Det beror inte enkom på hans talekonst och ­moderna valkommunikation, utan även på att han lyckats få många att donera pengar. Han tackade ­däremot nej till att använda offentliga kampanjmedel.

Den amerikanska demokratin fungerar väl. Folket bestämmer. Den svenska politiken domineras istället av partierna, och FRA-debaclet visade tydligt att för en folkvald är incitamenten betydligt starkare att lyda partiledningen än att söka och vila på ett mandat från sina väljare.

Grundlagsutredningens slutbetänkande, som ska presenteras inom kort, blir ett lackmustest på hur ­benägna partitopparna är att dela med sig av sin utnämningsmakt: Kommer det ett konkret förslag på ett rent personval? Gott – i så fall. Men det räcker inte.

Den svenska demokratin skulle faktiskt må väl av att politiker inte bara bad om röster utan även om reda pengar direkt från medborgarna.

Nu kommer resurserna som manna från himlen, det vill säga politikerna beslutar själva om skattesatserna och hur stor del av skatteintäkterna de ska få till kampanjer och löner. Det betyder att de saknar ­erfarenheten av att generera egna inkomster för att kunna ta ut lön den 25 i månaden.

För det är en sak att teoretiskt tala väl om marknadsekonomin, och en annan sak att vara en del av den. Ett sorgligt exempel på hur politiken fjärmar sig från verkligheten är folkpartiets partistyrelse, som numera inte har en enda ledamot som inte är heltidspolitiker. Viktiga perspektiv riskerar att komma bort.

Statsminister Reinfeldt talade vackert om civilsamhället, i vilket partierna ingår, i sin första regeringsförklaring. Han lyfte fram vikten av ett rikt engagemang vid sidan av den offentliga sektorn. Det civila samhället är en levande, självständig och omistlig del av vårt samhälle.

Idag arbetar många ideellt, vilket är mycket bra. Men många aktörer i civilsamhället framhåller att de inte ser på sitt uppdrag som ett komplement till ­staten, utan som en professionell verksamhet som skapar ett mervärde. Därför är det inte heller en ­onaturlig utveckling om civilsamhället attraherar mer kapital. För det är ju inte finare att arbeta utan lön än för en ersättning.

Nu har också regeringen äntligen givit ett direktiv om att utreda hur den skulle kunna uppmuntra ­medborgare att inte bara skänka sin tid, utan även ge gåvor till allmännyttiga ändamål.

Mycket vore vunnet om partierna gav sig själva dessa sunda drivkrafter att samla in pengar direkt från sina sympatisörer – om inte annat för att påminna sig själva om under vilka villkor näringslivet och det övriga civila samhället verkar.

Tänk om partisekreterarna tackade nej till den dryga miljard kronor de varje år beviljar sig och ­levde som de lär: Det är bättre att arbeta än att ta emot bidrag.

En förändring att hoppas på.

Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.