Euro, dollar och schweizerfranc i all ära. I dag väger en annan valuta mycket tyngre, all sin lättflyktighet till trots. Förtroende.

Konsumenter, investerare och långivare som inte känner förtroende drar sig för att handla, satsa för framtiden och bevilja kredit. Politiker och centralbanker, som inte åtnjuter förtroende, får se sina insatser ge klent resultat. 1990-talets Japan har blivit det klassiska exemplet. De styrande använde allt yvigare finans- och penningpolitik för att få fart på ekonomin, men för varje nytt påhitt blev folk bara mer skeptiska och konsumerade ännu mindre.

Det blir bara värre, tänker man. Snart får vi betala allting själva. Bäst att rusta sig medan tid är. Så kramar folk sina plånböcker med vitnande knogar – och stryper samhällsekonomin på kuppen.

I Sverige har tillförsikt snabbt blivit en bristvara. Hushållen minskade sin konsumtion under tredje kvartalet, och i näringslivet råder den största svartsynen sedan man började mäta. Osäkerhet och oro håller marknadsräntorna uppe, fastän styrräntan har sänkts.

Men.

Det finns stort förtroende för statsministern och den ekonomiska politiken. När Sifo (10-13/11) frågar om förtroendet för Fredrik Reinfeldt respektive Mona Sahlin, får Reinfeldt stöd av 49 procent mot Sahlins 34. På frågan om vem man har förtroende för som statsminister vinner Reinfeldt med solklara 55-33. M är mycket mindre än s som parti, men när det gäller att sköta finanskrisen och ekonomin får moderaterna det större stödet. Bland småföretagarna har förtroendet för näringspolitiken stärkts rejält sedan i somras enligt Företagarna.

Alliansen och moderaterna har investerat tungt och uthålligt i att ta ansvar för ekonomin och statens finanser. Budgeten visar stort överskott i år, statsskulden som andel av BNP har sjunkit med mer än hälften sedan 1990-talets mitt. Man har betonat arbetslinje och hushållning. Det råder ordning och reda. Belöningen är ett förtroendekapital, som nu måste förvaltas. Rätt nyttjat förmeras det och kan användas igen. Fel använt eller oanvänt blir det till stoft i ministrarnas händer.

Vid moderaternas framtidskonvent i Sollentuna sade Anders Borg nej till kraven på extra barnbidrag och lägre moms, och han är skeptisk med rätta. Dels vet han hur han hur svagt sambandet blir mellan åtgärder och jobb: många konsumtionsvaror importeras, butikerna förbättrar sina marginaler i stället för att sänka priser, familjerna kan spara i stället för spendera. Dels vet han att ett framstressat paket skulle skada regeringens rykte som rikshushållare och väcka frågor om framtida skattehöjningar.

Dessutom. Hushållens disponibla inkomster har ökat kraftigt mellan 2007 och 2008. Det är inte så att det plötsligt saknas pengar i familjernas ekonomier; det är tillförsikten som är problemet – och varken barnbidrag eller moms skapar framtidstro.

Fast Borg ska för den skull inte låtsas som det regnar. Statens budget för 2009 rymmer satsningar på drygt 30 miljarder, men den tog form under sensommaren och kan inte rimligen vara utformad för vad vi har sett i höst. Men för ekonomins och förtroendets skull måste satsningarna hänga ihop med det som är huvudlinjen i regeringens politik: arbete och företagande.

Ett stimulanspaket från regeringen får bara kraft om människor tror på att regeringen tror på vad den gör.

I Sollentuna lyfte Borg fram omställningshjälp för dem som förlorar jobbet som en tänkbar del av ett kommande paket. Men framför allt måste regeringen tänka på småföretagen. Det är i dem som de allra flesta nya jobben har skapats på sistone. Det är i dem som framtidens arbeten ska komma till, och det är i dem som finansmarknadskrisen ställer till störst elände. Sänkta arbetsgivaravgifter för till exempel de tio första anställda i företag är klokt både tillfälligt och varaktigt. Detsamma gäller fortsatt sänkt inkomstskatt och investeringar i infrastruktur.

I finanspolitiken får regeringen varken sega eller låta sig hetsas, och det finns lite tid. Med finanskrisen är det däremot riktigt bråttom. Kreditbrist och höga marknadsräntor gör skador som borde kunna bäras av meddetsamma. Tillkomsten av garantiprogrammet för bankerna har lindrat läget något, men processen har gått i stå.

I går lovade Borg att ta strid med EU-kommissionen, vars byråkratiska krav är ett skäl till trögheten. Men han bör gå längre. Det har blivit läge att utfärda en generell garanti för banksystemet på 1990-talsmanér. Det tar bort osäkerheten inte bara kring nya utan också gamla lån och innebär ingen ny kostnad för regeringen. När det kommer till kritan har den ändå inte möjlighet att låta banker gå omkull.

En bankgaranti ökar flödet av krediter. Men den kan också bygga upp finansmarknadens och regeringens reserver av den valuta som i dag smäller högre än silver och guld. Förtroende.