Det har blivit tydligt att ett av socialdemokraternas motdrag för att skyla den egna regeringsodugligheten är att ställa en motfråga till Alliansen: kan regeringen Reinfeldt lova att aldrig göra sig beroende av sverigedemokraterna? Det har också blivit tydligt att Alliansens partisekreterare inte har något uttänkt svar på frågan. De blir lika svettiga och bleka varje gång saken kommer upp. Men problemet med sd försvinner inte bara för att man trycker på panikknappen.

I senaste numret av det liberala samhällsmagasinet Neo gör redaktionen vad som sannolikt är den första intellektuellt hederliga genomgången av problematiken. Vad händer om sd blir vågmästare i riksdagen efter nästa val?

Allra först skärskådar Neo det socialdemokratiska argumentet, och visar att det inte håller. För socialdemokraterna är redan beredda att göra sig beroende av sd. En borgerlig regering faller bara om den röstas bort av en riksdagsmajoritet. ”Om alliansen inte självmant kliver åt sidan måste alltså socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet ta aktivt stöd av sverigedemokraterna för att få bort alliansen. Det skulle naturligtvis strida mot idén att hålla Jimmie Åkesson borta från allt inflytande.”

Sedan redogör tidningen för tre tänkbara scenarier. Det första kallas ”Samling i mitten” och beskriver en situation där centerpartiet, folkpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet bildar en ”grön och socialliberal” majoritetsregering. Den direkta politiska följden beräknas bli att reformeringen av arbetsmarknaden stannar av, att a-kassan höjs, men också bibehållen folkpartidominans i skolfrågor. Reaktionerna på sammangåendet bedöms bli ambivalenta, där en initial svekdebatt övergår i ett klimat där alla partier gör inviter till alla – blockpolitiken är ju uppluckrad. På lång sikt räknar man med att sverigedemokraterna växer på grund av det martyrskap som kommer med utfrysningen.

Det andra scenariot har rubriken ”Tjuren vid hornen”. Där pekar Fredrik Reinfeldt på hur Göran Persson agerade efter socialdemokrarnas valförlust 1998 (”Vi regerar vidare!”), och låter Alliansen utgöra minoritetsregering med stöd där stöd går att finna – primärt hos sd. ”Det är en balansgång där det gäller att städsla sverigedemokraterna som underlag för borgerlig politik, och underminera deras attraktion för missnöjda väljare, men utan att ge dem för mycket i sak.” Vilket inte är en enkel sak med ett svajigt missnöjesparti (minns Ny demokrati), varför Neo spår låg reformtakt. Kritiken mot regeringsunderlaget bedöms bli hätsk, och Alliansen tros också få lida av minskat stöd från näringslivet och det civila samhället.

Det tredje scenariot kallas ”Stabilitetspakten” och beskriver en stor koalition mellan s och m, framsprungen efter en kaosartad eftervalsperiod där andra försök att bilda regering spruckit. Politiskt blir det en återgång till Saltsjöbadsanda och korporativa strukturer, gynnade storföretag och hela politikområden lämnade orörda. Reaktionen i debatten blir klagan över bristen på politiska alternativ, och missnöjda väljare går åt extremvänster och –höger.

Ett val - tre resultat. Inget av dem tilltalande. I ett rundabordssamtal i samma tidning säger PM Nilsson, tidigare politisk redaktör för Expressen, att han, om han nu blir tvungen att välja, tycker att Alliansen ska sitta kvar med sverigedemokraternas stöd, förutsatt att valrörelsen 2010 i mycket handlat om invandring och integration, och sd alltså kan sägas ha väljarnas mandat, till skillnad från om de bara röstas in av allmänt missnöje. Men Nilsson noterar samtidigt att nästan bara tanken på detta kan få honom att överväga att ge sin röst till s.

Neo ska ha all heder för att de ställer de svåra frågorna, och dessutom överlåter åt sina läsare att själva fundera över vad som känns minst obehagligt, istället för att skriva på näsan.

För problemet med att sd möjligen kan hamna i vågmästarställning förtjänar att bemötas med lugn och allvar, och inte med den panik socialdemokratin vill frammana. Det är som om socialdemokraterna vill ha in sd i riksdagen. Deras upprepade fråga om beroendet lyfter det lilla partiet betydligt högre än de förtjänar. Alliansens partisekreterare borde sätta sig och läsa Neo. Då kan de både avfärda socialdemokraternas fejkade löfte att aldrig göra sig beroende av sd och dessutom leverera trovärdiga resonemang om de alternativ som kanske kommer att uppstå.