Riksdagsledamoten Josefin Brink är en av vänsterpartiets stjärnor, och nämns inte sällan i spekulationerna om vem som en dag ska ta över efter Lars Ohly. Därför var det modigt av henne att berätta i Expressen (13/6) om sitt förflutna som strippa.

– Jag uppträdde på en scen och tog av mig kläderna, för att sedan lura män att betala lite extra för att man ska göra samma sak bakom en liten skärm på ett bord, förklarade Josefin Brink då.

Brink hamnade i stripteaseyrket i en period då hon hade en bräcklig livssituation.

– Jag hade dålig självkänsla, gick på socialbidrag och drack mycket alkohol. Det var ett allmänt sunkigt liv.

I artikeln framgick också att hon tycker att det var ett olyckligt karriärval.

– Jag hoppas och tror att folk har vett nog att förstå att människor kan göra okloka och ­oövertänkta saker under perioder av sitt liv, och att man faktiskt kan komma tillbaka, sade hon.

Tvivelsutan kan vänsterpartiets sympatisörer både förlåta och förstå. Även i en bredare väljarkrets torde Brinks berättelse väcka medkänsla. Vem har inte gjort dåligheter? Vem älskar inte den kämpe som reser sig på nio? Vem lyssnar inte på den som av egen erfarenhet kan varna för livets skuggsidor?

Men det är något i historien som inte stämmer. Som gör att man inte kan vara säker på om Brink släppt strippstången eller inte.

Den snygga men inte helt jobbsäkra boken Femmes of ­Power: Exploding Queer Femininities (Serpent’s Tail Press, 2008) innehåller foton signerade Del La­Grace Volcano och texter av Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap på Södertörns högskola. Boken undersöker och hyllar den så kallade femme-identiteten (ursprungligen benämningen på den ”kvinnliga” i ett lesbiskt förhållande, men i dag ett vidare begrepp). Här möter man porr­skaparen Lydia Lunch, BDSM-dominatrixen Mistress Morgana Maye, de avklädda danserskorna Alotta Boutte och Simone de la Getto från Harlem Shake Burlesque, svenska porrpresentatören Ylva Maria Thompson och strippan Vagina Jenkins bland de sextio femme-ikoner från tolv länder som porträtteras.

Här möter man också Josefin Brink, fotograferad inne i vänsterpartiets kansli, under rubriken Parliamentarian Pin-up.

– Jag älskar alla typiskt feminina attribut och ser dem inte som förtryckande i sig. Tvärtom känner jag mig mäktig i mina röda högklackade och rött nagellack, säger Brink, samtidigt som hon något kryptiskt understryker att hon nuförtiden representerar vänsterpartiet och på grund av detta ”inte kan säga saker s0m får ätas upp senare”.

Boken får en att undra vilken linje som egentligen gäller. Är det vänsterpartiets officiella, där sexualiseringen med alla medel ska bekämpas, eller en radikalare, där porren anses som ett led i kvinnlig frigörelse? Där arbete inom sexindustrin kan stärka den positiva femme-identitet som Brink i boken säger sig omfamna? Det är nu inget fel att tillhöra en rörelse som bejakar strippor och porr. I själva verket hade v en hälsosamt sexradikal falang före Ohlys avsmalning av partiet. Men man kan inte vara både och.

Det är dags för den riktiga Josefin Brink att resa sig upp.