I samma sekund som åtal väcktes blev förundersökningen mot Anders Eklund offentlig, inklusive de filmade förhören. Vem som helst kunde beställa en dvd, spela upp förhören i sin dator och även sprida dem vidare på nätet.

Måndagen därpå (21/7) inleddes rättegången mot Eklund. SVT:s Aktuellt rapporterade om huvudförhandlingen. Tv-tittare som på fredagen hade sett Eklund erkänna i polisförhör att han dödat Pernilla Hellgren, fick nu hålla till godo med teckningar och ljudinspelningar från rättssalen. Hur SVT kunde göra så olika bedömningar från en dag till en annan måste ha tett sig obegripligt för allmänheten.

Det är hög tid att avskaffa fotoförbudet. Det betyder inte att tv-kameror och pressfolk ska få härja fritt i rättssalarna. Däremot borde svenska dom­stolar ha samma möjlighet som exempelvis norska att tv-sända rättegångar med allmänintresse.

I tanken har jag polismorden i Malexander, brandrättegången i Göteborg, rättegången mot Anna Lindhs mördare, Skandiadirektörerna och sommarens mordrättegång mot Anders Eklund.

Mitt främsta argument för att tillåta tv-sända ­rätte­gångar är att i ett demokratiskt samhälle har allmänheten rätt till insyn. Inte bara insyn i hur lagstiftningsmakten fungerar och hur besluten kommer till i Myndighetssverige. Också domstolarnas maktutövning måste tåla att granskas. Då duger det inte att rättegångar är offentliga bara för de medborgare som lyckas få en plats i rättssalen.

En invändning mot tv-sända rättegångar är ­exponeringen som antas innebära att vittnen inte vågar ställa upp. Skulle så vara räcker det långt att tv-kame­rorna riktas mot den tilltalade och rättens professionella aktörer. Men jag tror att farhågorna är överdrivna. Den bedrövliga utvecklingen mot rädda och hotade vittnen drivs av helt andra faktorer än att förhören med dem får mer eller mindre stor spridning. Om man verkligen befarar att vittnen uteblir på grund av risken att filmas, då kan man undra hur många vittnen som kommer att stanna hemma efter det att reformen En modernare rättegång sjösätts den första november. Från månadsskiftet ska näm­ligen ljud och bild spelas in från alla förhör som hålls i tingsrätterna.

Visst kan det hända att ett ängsligt vittne råkar i svår ångest om förhöret tv-sänds. Självklart ska i sådana fall rätten kunna ta hänsyn till det, och om det är nödvändigt avstå från att filma i rättssalen. Det bör vara lika självklart som att rätten ska ha kvar möjligheten att besluta om lyckta dörrar när det finns starka skäl till det. Medierna ska inte diktera villkoren i domstolarna. Det gäller också efter en reform som i princip tillåter tv-sända rättegångar.

De domare, politiker och andra som är skeptiska till att avskaffa fotoförbudet borde låta sig inspireras av Krigsförbrytartribunalen i Haag. Vittnena där har ofta en stark hotbild mot sig redan innan för­höret. Ändå vågar de ställa upp tack vara att de har rätt att få sina röster och ansikten förvrängda, samtidigt som tv-sändningen från rättssalen läggs ut med fördröjning. Bara för att människors skydd mot bildpubliceringar har urholkats, får man inte förfalla till teknikförakt. Det gäller att skilja på teknikens risker och dess möjligheter. De senare motverkas av fotoförbudet i rättssalarna. Förbudet ifrågasattes redan när det infördes 1948. Det är inte lättare att försvara idag.