Plötsligt har varenda jeppe blivit expert på finansmarknadens drivande mekanismer. Teorier lanseras kors och tvärs. Övertygelserna är så flinthårda att de bara kan ägas av den som inte har begripit hur lite det finns att veta. Tydligt är därmed att finanskrisen hotar oss på två olika sätt.

Det första säger sig självt. Företag varslar eller går omkull, människor tvingas från sina hem. Om krisen bör benämnas en krasch kan implikationerna sticka i väg åt alla möjliga håll. Kartan kan då komma att ritas om till och med i säkerhetspolitiska avseenden.

Så är det med den saken. Men det finns ett annat hot, som på sikt kan skada mer. Det är de trosvissa ideologer som använder oron som hävstång för sina egna religioner.

Storheterna som attackeras är politiken och marknaden. Från vänster tycker man sig känna doften av kapitalismens ruttnande lik. Nyckelordet är girighet. Historien som berättas handlar om champagnesprutande ­finansvalpar som lurat människor för att själva tjäna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Att samhället havererar och liv slås i spillror lämnas därhän. Det är viktigare att köpa en ny Lamborghini.

Kuren är att göra sig av kapitalismen. Man viftar undan att samhällen som provat en annan ordning utvecklats till jordiska helveten. Man bortser från att det växande välstånd som vi vant oss vid är en direkt följd av kapitalismen.

Fyrtio år efter 1968 lyder vänsterns paroll åter att ­girigheten är kapitalismens moder, en bokstavligen livsfarlig tolkning av höstens finanshaveri.

Demagogerna till vänster förväxlar helt enkelt ­girighet (en ond sak) med viljan att bli förmögen (en god sak). Förvirringen får ytterligare stöd när väns-terns högljudda kritiker, de hårdföraste nyliberala ideologerna, istället för att försvara kapitalismen väljer att försvara – girigheten! I dessa dagar är greed is good en lika populär allitteration på barrikaderna som ”krossa kapitalismen”.

Tokhögern tycks ha dragit slutsatsen att bara för att politiken bidrog till att skapa finanskrisen betyder det att all politik är dålig; bara för att marknaden förvreds av dåliga regleringar betyder det att alla regleringar är dåliga – ungefär som att kräva att domaren avskaffas i fotboll när ens favoritlag drabbats av en feldömd straff.

Ideologier är ett fördärv, en slöja som fördunklar bärarens blick. Finansaktörer och politiker som i praktiken måste hantera krisen på finansmarknaden är förbluffande ense om orsakerna: politik skapade en pervers situation på bolånemarknaden. Efter 11/9 räntedopades handeln vilket skapade en förvriden utlåningssituation; under ytan skapades nya finansinstrument som hackade och malde och skingrade risker tills de inte längre gick att urskilja; låntagare och långivare tappade omdömet när gamla tumregler inte längre tycktes gälla.

Dålig politik. För mycket regleringar. För lite regleringar. Systematiserad girighet. Social vilsenhet. Allt i samma soppa. Inget av detta kan man läsa i ideologernas skrifter. Inte heller står där något om vad som bör göras för framtiden: att ta politiken på allvar och att lita på marknaden. Och att ta ett steg i taget. Då ska det nog ordna sig den här gången också.