Den kriminologiska forskningen har av tradition och med få undan­tag haft en slagsida åt att framställa brottslingen som ett offer för sociala och ekonomiska omständigheter. Analyser av inlåsningens effekter har däremot i stort sett uteblivit. På frågan om brottsligheten går upp eller ner finns som bekant lika många svar som det finns kriminologer.

Alltså är det inte konstigt att Straffnivåutredningen varken har hittat tillräckliga belägg för att våldsbrotten ökar generellt, eller har funnit tillräckligt stöd i forskningen för att skärpta straff leder till färre brott.

Men med hjälp av en god dos sunt förnuft tordes utredaren Anders Perklev i går trots allt hävda att det i dag krävs orimligt många försvårande omständigheter för att en grov misshandel ska kosta mer än 3-4 års fängelse.

Visserligen har Brottsbalken redan straffskärpningsregler vid återfall i brott (29:4, 30:4). Men eftersom dessa regler av gammal vana har tillämpats ganska slappt av domstolarna är det bra med en ny bestämmelse som tvingar fram ”strängare straff på ett mer konsekvent sätt än tidigare”, som Perklev försiktigt uttryckte sig.

Döms sedan fler brottslingar från den första juli 2010, då Perklevs straffskärpningar så lämpligt är tänkta att träda i kraft, till längre fängelsestraff som står i bättre proportion till brottens allvar – ja, då behöver kriminalvården mer pengar. Det kan handla om uppemot en halv miljard mer per år.

Vad finansdepartementet tycker om den saken återstår att se. Vad väljarna säger vet jag däremot bestämt.