Att facket och partiet skulle mullra hade Sahlin säkert haft med i beräkningarna, och det var starkt att ta den striden för att söka förnya en idémässigt och politiskt stagnerad rörelse. Sahlin ska ha beröm för att hon försökte.

Men kanske får man också känna medlidande ­efter att det igår blev klart att hon inte lyckades. ­Tumultet blev större än väntat. Ett par dygns strider inne i rörelsen fick Sahlin att åter öppna dörren för vänsterpartistisk regeringsmedverkan.

Det var nog inte bara så att Sahlin missbedömde hur djupt vänsterpartiets rötter sträcker sig in i arbetarrörelsen. Hon gjorde också en trotsigt optimistisk bedömning av väljarnas förtroende för den tänkta koalitionspartnern. Vanliga väljare oroar sig inte på samma sätt som pamparna i rörelsen, visst. Men bland väljarna är knappast problemet att miljöpartiet är en opålitlig partner som när som helst kan spräcka en regering. Tvärtom fruktar man att miljöpartiet verkligen kan få inflytande över politiken.

En utlovad koalition mellan s och mp skulle med andra ord, i motsats till vad Sahlin tror, ha utgjort ett fint tillfälle för Alliansen att vinna mittenväljare. Utan svårighet kan man identifiera en mängd folkligt förankrade frågor som torde skrämma social-demokratiska väljare i famnen på Alliansen.

Den socialdemokratiska debattören Katrine ­Kielos, tf chefredaktör på Dagens Arena, beskrev det snyggt i Fokus (41/2008). ”Miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, bas- industrin, skotern, chartern, jobben och jakten”.

Precis så är det. Hotet mot bilen, priset på elen, ordningen i invandringspolitiken, nedskärningarna i försvaret, motståndet mot jobb och tillväxt – på punkt efter punkt skulle Alliansen ha kunnat plocka poäng (och kan det fortfarande om Mona Sahlins tvåpartiambition trots allt ligger fast).

Socialdemokraterna och miljöpartiet kan bara bemöta ovanstående frågor på två sätt. Antingen med överenskommelser före valet, eller genom att lämna öppet till efteråt. Bägge vägarna leder till väljarflykt. Men också till den nödvändiga förnyelsen av socialdemokratin. Det var som sagt modigt av Sahlin att slå in på den vägen och försöka förpassa vänsterpartiet till Arbetarrörelsens arkiv.

Att Sahlin i går gjorde en pudel och hävdade att hon blivit missförstådd, och att hon visst kan ha med Lars Ohly i regeringen, löser dock inte hennes predikament. Problemen ovan med miljöpartiet försvinner inte. Samarbetssvårigheterna med vänsterpartiet tillkommer, förstärkt med att miljöpartiet och vänsterpartiet nu hatar varandra bortom alla pudlars moder (eller tik, kanske det heter).

Det är ju inte så att Peter Eriksson kan gå ut och säga att han blivit missförstådd – att han sluntit med tungan och kallat Ohly för stalinist när han egent- ligen menat sahlinist.

Mona Sahlin är tillbaks på ruta ett när det gäller regeringsalternativ. Hon har dessutom framstått som minimalt trovärdig mitt i den ekonomiska kris som formligen ropar efter dugliga ledare. Och någon förnyelse av arbetarrörelsen blev inte av. Men modig är hon.