Nu när minnet av 68 har tröskats på längden och tvären kan det vara läge att se bortom 40-årskrisen och intressera sig för ett roligare jubileum. Nästa lördag, den 4 oktober, är det 25 år sedan den väldiga demonstrationen mot löntagarfonderna. Minst 75000 människor fyllde Stockholms innerstad i en manifestation mot försöken att avskaffa den fria företagsamheten. Den blev kulmen i ett opinionsarbete som satte stopp för fondsocialismen och förlöste en liberal renässans.

Så här ett kvarts sekel senare är det svårt att riktigt ta in hur extrema idéer som LO och socialdemokratin lade sig till med i kölvattnet av 68. Förslagen till fondsystem känns som hämtade ur en överhettad satir om DDR-Sverige, men allting står där svart på vitt för den som vill veta. Under en tid var det så här som arbetarrörelsen i Sverige ville ha det. För en gångs skull är ordet ”skrämmande” på sin plats.

På hösten 1975 lade Rudolf Meidner fram en utredning som LO-kongressen hade beställt. Alla företag med mer än 50 anställda skulle successivt föras över i facklig kontroll. ”Det är makten det gäller”, som tidningen Fackföreningsrörelsen skrev. På våren 1976 ställde sig LO:s landssekretariat bakom förslaget och på sommaren blev det kongressbeslut. På en viktig punkt skärpte LO-kongressen Rudolf Meidners förslag. Det där med storleksgräns ansågs onödigt sentimentalt: Även småföretag skulle kunna tas över.

Partiet hängde på. 1978 lade en LO/SAP-grupp fram ett gemensamt förslag, som gick ut på att socialisera med hjälp av särskilda arbetsgivaravgifter och indragna företagsvinster. Ett virrvarr av politisk/fackliga organ skulle utöva ägarmakten, men de mindre företagen skulle skonas. Till skillnad från LO hade ju partiet väljare att tänka på. Två av förslagets arkitekter var Anna Hedborg och Kjell-Olof Feldt.

På detta förslag följde andra. I den växande opinionsmässiga motvinden började fondanhängarnas argument glida över från ren makt till kapitalbildning och pensioner, men konsekvenserna skulle bli desamma. Poängen med löntagar­fonder var att byta ekonomiskt system i Sverige och förpassa den fria företagsamheten till historien.

Från 1970-talets slut satsade företagsledare och företagarorganisationer på intensiv opinionsbildning mot löntagarfonderna. Det handlade om kunskapsspridning till medlemsföretagen och annonsering och information till allmänheten men också om långsiktiga insatser som starten av tankesmedjan Timbro.

Det här var alls inte självklart. Under 1960- och 1970-talens ideologiska avrustning hade näringslivet vant sig vid att anpassa sig till vad fack och politiker krävde och på sin höjd få lite jämkat i marginalen. Men fondsocialismen rörde vid ägandet och därmed företagandets själva livsnerv, och efter en vilsen start bestämde man sig så småningom för att satsa på grundläggande, principiell och brett upplagd kritik. Uppgiften kunde inte reduceras till att göra hörnen rundare, det handlade om vinna eller försvinna. Det bildades en stark allians mellan strategiskt lagda tjänstemän som SAF:s Sture Eskilsson och familjeföretagare som Gunnar Randholm i Eldon.

Demonstrationsdagen den 4 oktober 1983 blev det uppenbart att näringslivet hade vunnit slaget om folkopinionen, och det fondsystem som riksdagen till sist klubbade igenom blev en skugga av vad LO först hade tänkt sig. 1980- och 1990-talens samhällsdebatt fick en tydligt liberal prägel, och Rudolf Meidners varaktiga insats blev att han väckte svensk borgerlighet ur dess idémässiga dvala.

Löntagarfonderna var ett av skälen till den borgerliga valsegern 1976. Redan då fanns djup skepsis mot facket som makthavare. Men det allmänna idéklimatet låg helt i vänsterns händer och de borgerliga regeringarna 1976–82 spelade i hög grad på motståndarnas villkor. Ett alldeles fantastiskt faktum är att man lät den statliga löntagarfondsutredningen, som länge leddes av Allan Larsson (s), arbeta vidare och rita på den fria företagsamhetens försvinnande. Det har runnit mycket vatten under broarna mellan 1970-talets slut och Mats Odells 2008.

Och nu är alltsammans avlägsen historia? Var inte så säkra på det. 1966 kom den store publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten ut med boken Från idéer till idyll, där han studerade ideologiernas insomnande och politikens förvandling till förvaltning. Bara två år senare erupterade 68. Och mindre än tio år efter att den uppburne Tingsten hade proklamerat pragmatismens seger höll Rudolf Meidner pressträff och förkunnade socialismen.

Just nu är det trängsel i den politiska mitten. Men förhoppningsvis har närings­liv, borgerlighet och allianspartier lärt en sak av 1970-talet, den stora fondstriden och den farligt långa vägen från djupsömn till motoffensiv: Politik präglas alltid av värderingar och ideologi och är det inte ens egna värderingar och idéer så är det någon annans.