Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, sade USA:s första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright vid ett föredrag i ABF-huset i Stockholm 2004.

Jag var inte där, men idag kan jag göra en lång lista på kända och okända feminister som skulle platsa på kvinnornas varmaste plats. När jag, en före detta hemmamamma, blev kolumnist i Fina Tidningen och gav ut en bok på Stora Förlaget, hånfnyste de kvinnor som borde ha gratulerat mig. Jag var fel sorts kvinna.

Kanske tänkte stjärnadvokaten Hillary Clinton på partikamraten Albrights ord när hockeymamman Sarah Palin slog igenom glastaket före henne. Hillary är en av få amerikanska yrkesfeminister som inte kastat sig mot Palins strupe och försökt stoppa henne – hon är ju fel sorts kvinna.

Ingen hade kunnat drömma om att en konservativ älgjagande lantis, som inte ens gått på Yale, skulle kunna nå maktens topp. Albrights kvinnohelvete fick snabbt undantag. Särskilt i det jämlika och solidariska Sverige. Här fördöms Sarah Palin nästan samfällt av Elitfeministiska Klubben. Inte ens liberala feminister är särskilt glada åt att en fembarnsmamma kan vara ett hjärtslag från presidentposten. DN:s tillträdande politiska chefredaktör Heidi Avellan sågar Palin (Sydsvenskan 4/9).

Förmodligen har Avellan & Co läst Liza Marklunds bok med den underbara titeln Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra (medförfattare: ledarskapsforskaren Lotta Snickare, Piratförlaget 2005).

Där hyllas Albright för att hon förstår ”hur sam-hället fungerar”, att kvinnor ”ständigt måste kämpa ur ett underläge” och att ”vi kvinnor måste samarbeta för att ändra på detta”. Boken är en handbok i konsten att göra det svårt för sig: ”det är svårt att vara människa. Att vara kvinna är ännu värre.”

Men gör vi bara som genusprästinnorna Liza och Lotta säger, kommer vi att se ljuset i tunneln: det jämställda samhället. Boken upprepar det vi länge anat: feminismen har blivit ett utopiskt vänster- projekt; kvinnorna ses som vår tids underklass, en hop underordnade offer som behöver en upplyst elits hjälp för att bli jämställda.

Därför är framgångsrika högerkvinnan Palin från arbetarklassen så provocerande. Hon visar att det feministiska vänsterprojektet inte behövs för att hjälpa kvinnor att bli jämställda. Kvinnor kan erövra makten alldeles av sig själva. En hockeymamma från landet, som aldrig gått på genuskurs och aldrig hört talas om Underordningen kan ta sig fram i maktens korridorer. With a little help from family and friends.

I USA är sådant fullt möjligt. Där lämnas människorna i fred i sina hem, byar, småstäder och del- stater, skyddade av konstitutionen mot statens klåfingrighet. Jämställdhetsministrar och genuspedagoger lyser med sin frånvaro. Ändå är USA världsledande på kvinnor med makt i samhället. Sådant svider i skinnet på genus-Sverige. Därför ska Palin fulas ut. Annars kan ju svenska hockeymammor få för sig att de kan bli något, av egen kraft. Och en framtida svensk Sarah Palin kan få för sig att lägga ner alla onödiga och dyra genusprojekt.


Elise Claeson är fri skribent.