Visst präglas framtidsarbetet under Mona Sahlin av att ”åsikter bryts i en skarp diskussion” eller vad det nu brukar heta i högtidstalen, men det originella är att de olika uppfattningarna glatt framförs i en och samma rapport.

Ylva Johanssons välfärdsgrupp, som redovisade sina förslag i veckan, tycker att de borgerliga sänkningarna av inkomstskatten är oansvariga men vill inte höja igen eftersom det skadar arbetsutbud och effektivitet. Frågan hur höjda ersättningsnivåer och ersättningstak ska betalas hanteras med stor diskretion.

”Vi föreslår inte skärpta krav för att få rätt till sjukersättning”, säger Ylva Johansson. Samtidigt vill hon att alla som har ersättning ska arbeta lite grand varje vecka. Man säger ja till mångfald i välfärdstjänsterna och att kvalitet är viktigare än driftsform, men man riktar aggressiv kritik mot de åtgärder för mångfald som finns i verkligheten.

Bostadspolitiken är också utformad för torrlagda vinpimplare. Rapporten konstaterar att det blir svarthandel och överdrivet ombildande till bostadsrätter när bruksvärdeshyrorna hamnar långt under vad människor är beredda att betala. Därför måste läge och efterfrågan få större betydelse. Och sedan rasar man mot de borgerliga som är inne på sådana tankar.

Inför den nya fastighetsskatten skräder man inte orden. Regeringens kraftiga sänkning av den löpande beskattningen är "pinsam klasspolitik". I nästa andetag accepterar man den rakt av så när som på en riktad återställare som drabbar ett minimalt fåtal. Alla villaägare upp till och med mittersta överklassen ska kunna andas ut.

Det är dubbla budskap för hela slanten. Kärntrupperna och ombudsmännen till vänster får höra den sorts attacker mot liberalism och regering som får dem att känna igen sig. Samtidigt får mittenväljarna lugnande besked om att det inte planeras någon socialistisk skördetid, utan att de ska få behålla förbättringarna som de borgerliga har genomfört. Det ska bli både jobbavdrag och höjda ersättningsnivåer, både arbetslinje och bidrag, både krav och kravlöshet.

Kommer balansakten att hålla ända fram? Man vill inte tro det, men än så länge fungerar den. Se bara på dagens opinionsmätning från Sifo/SvD, där socialdemokratin behåller ett väljarstöd på 42,5 procent och där en nyckelgrupp som TCO-väljarna har sympatierna tydligt till vänster. Ännu har de socialdemokratiska angreppen inte väckt mittenväljarnas oro för att det ska bli gammal trist bidragspolitik efter ett maktskifte 2010.

Mellan nu och då måste Mona Sahlin ge mer precisa besked om vilken linje hon ska välja och hur alla satsningar ska finansieras om det nu inte går att höja skatten. Hon ska också ge svar om vänsterpartiets och Lars Ohlys roll i ett rödgrönt styre. Ja, i alla fall om Alliansen sköter sin politiska och medierna sin granskande uppgift.

Men hur det än blir med alla frågetecken kan jag inte låta bli att påminna om att det finns utropstecken också. På en rad punkter finns inte minsta tveksamhet om vad som händer i fall det blir vänstermajoritet i riksdagen och Mona Sahlin blir statsminister:

Projektet ”Avveckla enpartistaten” avbryts. Alliansens utnämningspolitik har inte varit perfekt, men man har ändå visat helt ny vilja att sätta skicklighet framför partibok vid rekryteringar och att öka mångfalden i det offentliga Sverige. Efter alla åren med s-styre är behovet oändligt stort.

LO återvänder till kontrollrummet. Oavsett vad man tycker om Borg/Littorins inviter till Norra bantorget sitter inte Wanja Lundby-Wedin i moderaternas partistyrelse och hon kan inte beställa skräddarsydd lagstiftning.

Det blir slut med skattesänkningarna. Socialdemokraterna säger sig inte vilja ha stora skattehöjningar, men de agiterar hårt mot skattelättnaderna som gjorts och har inga som helst planer på någon fortsättning. Och ärligt talat, hur ska de kunna betala för alla löften om nya offentliga satsningar utan att höja skatten?

Förnyelsen av vård och omsorg går i stå. Tillgänglighet och valfrihet står mycket lägre i kurs inom vänstern än inom Alliansen. Politiken byter fokus från patienter till landsting.

Skolreformerna vattnas ur. Vem tror att en s-minister visar samma engagemang för kunskaper och driver på lika hårt för reformer som Jan Björklund gör?

Lars Ohly och vänsterpartiet får makt och inflytande. Över skatterna och skolan. Över säkerhetspolitiken och förhållandet till EU, Ryssland och Amerika. Ja, över alltihop. Visst blir det skillnad mellan Mona Sahlins och Olof Palmes regeringar men inte alltid på det sätt man tänkt sig.