Rysslands angrepp på Georgien måste få konsekvenser. Efter gårdagens möte med Utrikesnämnden meddelade Fredrik Reinfeldt att Sverige gör en markering genom att tills vidare ställa in militära besök och utbyten med Ryssland. Att nu sätta press är också viktigt för att få Ryssland att verkligen dra tillbaka sina trupper enligt det avtal som ingåtts med EU som medlare.

Mona Sahlin ställde sig bakom Reinfeldt, men manade regeringen att också verka för att EU ökar sin närvaro i andra stater som kan komma under press. Det är rätt. Synd att hon inte också pekade på behovet av att återuppta demokratibiståndet till dem i Ryssland som inte är som Putin. Men kanske regeringen själv kan komma på bättre tankar.

Att Sveriges säkerhetspolitiska läge förändrats understryks av uppgifter om att Ryssland åter – för första gången sedan kalla krigets slut – planerar att bestycka sin Östersjöflotta med kärnvapen. I samma bild ingår det angreppshot som den ställföreträdande ryske generalstabschefen häromdagen riktade mot Polen och som var ett eko av tidigare ryska hot mot Tjeckien.

Det är inte kalla kriget som har kommit tillbaka, men ingen kan ta miste på att Ryssland gör anspråk på att få bestämma i en egen ”sovjetisk” inflytandesfär. Ingen kan väl heller ha missat att det sker genom att konfrontera Väst och att Östersjön har blivit strategiskt hetare. Det skulle man i alla fall kunna tro.

Försvarsminister Sten Tolgfors utpekar i en Brännpunktsartikel (17/8) Kaukasus och de södra gränserna som föremål för Rysslands vilja att ”projicera makt”. Öst-väst-konflikten är inte central för Ryssland, menar han – och betonar att vårt närområde är helt annorlunda. Samtidigt utesluter han inte militära kriser och incidenter. Det är som om inget egentligen har hänt.

Att konflikten eskalerade så snabbt visar på vikten av snabbt tillgängliga förband. Och det kan man ju hålla med om. Tolgfors säger dock inget om att lätta på den ryggsäck som nu sinkar försvaret, och när han skissar på ett framtida snabbare försvar säger han inget om att det ska få kosta mer. Men det är nog för att det ska kosta mindre. Det är ju huvudspåret i försvarspolitiken.

Huvudnyheten för dagen på ÖB Håkan Syréns hemsida handlar om försvarets delårsredovisning. Det är tungfotat. Det råder brist på materiel och personal saknas. Renoveringar och nybyggnationer har stoppats. Det är hårda bud i fråga om nyanställningar, resor och övertid. I redovisningen kan man också läsa att det i stället för planerade 70 övningar nu bara blir 20 under 2008.

Det finns åtskilligt att säga om Försvarsmaktens sätt att sköta sin ekonomi, men den panikinbromsning som pågår (igen) är en politiskt framkallad kris (beskedet om omfördelning av anslag drog ut på tiden och blev mindre än begärt). Det är typiskt att regeringens planeringsanvisningar ännu inte har landat på ÖB:s bord, men ändå ska de ha omvandlats till verksamhet redan nästa månad.

På motsvarande sätt framtvingade kravet på ekonomi i balans senast 2010 ett rekordsnabbt framtagande av en plan för en ytterligare krympning av försvaret. Enligt ÖB:s förslag ska arméförbanden omfatta 8 000 stridande, den marina bevakningen längs kusterna bli mindre och flygbaserna bli färre (det gäller att kränkande flyg kommer på rätt kurs för att svenska flyg ska hinna möta upp).

I en tid av ökad osäkerhet skärps kraven på vår egen politik. Det kan tyckas vara trivialt att säga det. Men det är det inte.