På 30 sekunder kan vem som helst ta reda på var du bor. Eller vem du är gift med. Eller om du har skuldsanerats, har betalningsanmärkningar och vad du tjänar.

På sistone har det vuxit fram internettjänster där vem som helst för några tior och med ett par musklick kan få fram personlig information om andra medborgare. Justitiedepartementet har föreslagit en lagändring för att försvåra spridandet av kredituppgifter på detta sätt. Lagändringen skulle innebära att kredituppgifter bara får lämnas till den som har behov av det, och att en kopia av kreditupplysningen ska skickas till den berörde.

JK Göran Lambertz har mot detta invänt, troligen korrekt, att en sådan begränsning av yttrandefriheten på internet skulle strida mot grundlagen. Med det sätter han också fingret på kärnan i problemet: till den grundlagsskyddade yttrandefriheten finns inget motsvarande grundlagsmässigt integritetsskydd.

Det finns en annan viktig aspekt av frågan: offentligheten i de statliga registren. I Sverige är staten förhållandevis glad i att registrera uppgifter om medborgarna. Inkomster, förmögenhet, civilstånd, födelsedatum med mera står alla att läsa i SPAR och register hos Skatteverket, som på grund av offentlighetsprincipen är tillgängliga för alla.

Samtidigt blir var och en tilldelad ett nummer för att myndigheterna ska kunna hålla koll på oss och våra förehavanden. Det är förvisso nödvändigt för myndighetsutövningen, men det bär med sig problem.

Om detta nummer vore svårt att luska rätt på skulle den enskilde vara betryggad att uppgifter om en inte kan spridas hur som helst. Samma sak om numret vore lätt att ta reda på för utomstående, men inte var kopplat till särskilt mycket information. Sverige har valt en kombination: ett personnummer som är enkelt att komma åt och som har relativt mycket information kopplat till sig.

Det svenska systemet med personnummer är ett av de äldsta i världen, introducerat 1946. Det breda stöd som systemet åtnjuter, att det numera används även av många privata aktörer för administration och den svenska öppenhetskulturen i offentlig förvaltning, gör att integritetsintressen sällan vägts in.

En statlig utredning föreslog 1994 en begränsning av användningen av personnummer, men det vann inte gehör hos regeringen. Systemet anses för utbrett och effektivt för att integritet och risk för missbruk ska kunna motivera begränsningar i det.

Skatteverkets generaldirektör uppmärksammade förra året problemen med personnummersystemet (DN 23/2 -07). Numren börjar helt enkelt ta slut för vissa datum. Frågan snabbutreddes och i början av juni i år kom ett förslag från Folkbokföringsutredningen (SOU 2008:60) om nya person- och samordningsnummer. Tyvärr har utredningen knappt tagit upp integritets- och missbruksaspekten av systemet alls.

Man ska inte laga något som inte är trasigt, sägs det. Systemet med personnummer har fungerat länge, men de möjligheter internet ger för snabb och billig informationsspridning i kombination med statliga register som är offentliga gör att fler och fler ser det som problematiskt och till och med riskfyllt. Än är systemet inte trasigt, men hålen börjar bli alltmer påtagliga. En ordentlig lagning vore bättre än fläckvis lappande.