I samma stund som FRA klagade hos justitiekanslern på att bloggaren Henrik Alexandersson publicerat hemligstämplade dokument kom reaktionen. Alexandersson, som är gammal nyliberal politisk aktivist och ordförande i Frihetsfronten, var så klart klipsk nog att göra det bästa av anmälan. För honom innebar den medial jackpot.

Och det är på internet det händer. Dokumenten – decenniegamla sådana som näppeligen utgör någon omedelbar fara för rikets säkerhet – kopieras och publiceras nu på mängder av platser. På måndagkvällen, när Alexandersson anlände till Arlanda från Bryssel, direktsändes (!) hans inträde i ankomsthallen, i händelse att polis skulle ingripa (ett rykte som Alexandersson spritt själv). Ankomsten går att se både på Bambuser och på YouTube. Igår fortsatte bloggosfären driva frågan: staten försöker tysta ­meningsmotståndare.

Det finns inte en chans att vända klavertrampet till något gynnsamt för FRA. Webben är snabbare än alla landets PR-konsulter ihop.

Vi som anser att Sverige behöver en fungerande signalspaning vet inte om vi ska le eller lipa. Det är ju uppenbart att myndighets­företrädarna inte har koll ens på hur de öppna kanalerna fungerar.