Västs kamp mot islam – så beskrivs ibland vår samtid. Det är en mycket grov förenkling av komplexa skeenden. Men bilden har relevans så till vida att det ju finns en ideologisk konflikt. Liberala värderingar dominerar västvärlden, men i många muslimskt dominerade länder lider man tyvärr ofta under religiöst förtryck eller diktatur. Vi vill ha västlig demokrati därborta, men det är snarast de militanta islamisterna som mobiliserar. Någon kommer att vinna.

Det är den här bakgrunden som gör att tonen i den europeiska debatten kan bli så uppskruvad när det gäller Turkiet, såväl när det gäller eventuellt medlemskap i unionen som i fråga om Turkiets framtid som sekulär statsbildning.

I Turkiet har man känt av konflikten längre. 1923 grundade Kemal Atatürk det sekulära Turkiet på det islamiska ottomanska imperiets ruiner. En enkelspårig nationalism ersatte religionen som kulturell identitet, och turkiets laïcité har därefter försvarats med hårdföra metoder. Det väckte således förskräckelse när AKP (Adalet ve Kalkinma Partisi, Rättvise- och Utvecklingspartiet) och dess partiledare Recep Tayyip Erdogan stod som segrare efter valet 2002, och dessutom vann en jordskredsseger (med 47 procent av rösterna) i valet för ett år sedan. AKP säger sig grunda sin politik på islamiska värderingar. Erdogans hustru går beslöjad. I regeringsställning har man försökt tillåta slöjan på universiteten.

Turkisk domstol överväger nu att förbjuda AKP, för att partiet anses vara ett hot mot den sekulära staten. Det vore dumt.

Under AKP har Turkiet inte blivit något Iran. Man har liberaliserat ekonomin, närmat sig EU, och i allt väsentligt visat att partiet snarast är marknadsliberalt, globaliseringsvänligt, väst-tillvänt och folkligt. Europas mjuka makt verkar faktiskt fungera som förlösande demokratisk kraft. AKP tycks inte vara islamister, utan fromma muslimer.

Om utvecklingen kan fortgå i den riktningen kan Turkiet utvecklas till en förebild i den muslimska världen. Med AKP kan medelklassens moderata muslimer visa vägen, och dragningskraften från de extrema hatpredikanterna kan utkonkurreras med verkliga framsteg. Detta är naturligtvis en förhoppning som vissa kan tycka är naiv. Men det ser ut som att Turkiet och AKP rymmer den fredliga lösningen på islams politiska problem. Lyckas den så kan vi äntligen lämna talet om civilisationernas kamp därhän.