På grund av sin bedrövliga hantering av opinionen mot FRA-lagen står regeringen Reinfeldt inför två allvarliga problem – förmågan att mobilisera för en valseger 2010 och framtiden för svensk underrättelsetjänst.

Trots den allt starkare borgerliga kritiken mot FRA-lagen blir det inte motståndet i väljarkåren som kan kosta regeringen en valseger 2010. Även i dessa dagar, när diskussionen är som hetast, är det bara några procent av väljarkåren som anger att de är beredda att byta parti för lagens skull.

Risken är istället överhängande att det blir oppositionen bland alliansens egna aktivister som leder till en valförlust. Det är bland borgerlighetens opinionsbildare som såväl motståndet som demoraliseringen är som mest märkbar. Och det är dessa grästoppar som i valkampanjen 2010 ska gå ut bland väljarna och argumentera för fyra år till med Reinfeldt som statsminister. Lyckas inte alliansregeringen landa debatten om FRA-lagen på ett för den interna borgerliga kritikerkåren tillfredsställande sätt, är det ingen vild gissning att dessa tyckare och pratare inte kommer att vara vidare entusiastiska i mötet med väljarna. Om sålunda till och med det moderata ungdomsförbundets ordförande öppet funderar på om han kan vara medlem i ett parti som står bakom FRA-lagen, varifrån ska då Reinfeldts nya moderater rekrytera sina valarbetare?

För Sveriges statsintressen är det allvarligare att den dåligt tänkta och än sämre skrivna lagen om FRA:s nya befogenheter, med de reaktioner den väcker, riskerar att långsiktigt skada vårt lands förmåga till att bedriva underrättelseverksamhet.

Bland de alternativ som luftas angående lagen från både den parlamentariska vänsteroppositionen och från annat håll, finns också förslag om att helt omöjliggöra FRA:s signalspaningsarbete eller att begränsa verksamheten med lagrekvisit som ”brottsmisstanke”. Det är självklart att även Sverige måste hålla sig med en underrättelsetjänst som också har möjlighet att inhämta information från kommunikation på kabelnäten, och det är likaledes självklart att underrättelseinhämtning som berör yttre hot mot Sverige inte kan begränsas via beslut från domstol om ”brottsmisstanke”.

Regeringens misslyckande skulle därmed bli dubbelt om dess dåligt skrivna lag avskaffas under nesliga former, för att därefter ersättas med ett regelverk som gör svensk underrättelseinhämtning till ett skämt.

Finns det någon utväg för regeringen? Svaret är ja. Europadomstolen har inte haft invändningar mot den tyska lagen om signalspaning vad gäller kränkningen av den personliga integriteten, medan domstolen underkänt den brittiska lagen om signalspaning på samma grunder. Den svenska lagen är mer lik den brittiska än den tyska, och en jämförande genomgång av alla tre finns i Centrum för rättvisas (CFR) klagomål till Europadomstolen på den svenska FRA-lagen.

Vill regeringen Reinfeldt rädda ansiktet, undgå att alienera sina förtrupper inför valet 2010 och undvika att skada svensk underrättelsetjänst, kan den arbeta om FRA-lagen i enlighet med Europadomstolens utslag och CFR:s kritik.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.