Filantropi tycks vara på modet. Microsofts grundare Bill Gates meddelade i juni att han kliver ned som chef för företaget, för att ägna sig åt den välgörenhetsstiftelse som han tillsammans med sin fru Melinda grundade år 2000. Paret Gates har enligt BusinessWeek donerat sammanlagt över 28 miljarder dollar till utbildning och investeringar i hälsa i fattiga länder genom stiftelsen.

Warren Buffett, enligt Forbes världens rikaste person, har skänkt bort över 40 miljarder dollar – uppemot tre fjärdedelar av sin förmögenhet. Andra rika företagare som paret Michael och Susan Dell, David Rockefeller och CNN:s grundare Ted Turner har också donerat stora summor till ändamål som miljö, barns utbildning, sjukvård och medicinsk forskning. För en månad sedan donerade den brittiske finansmannen Chris Hohn 460 miljoner pund till välgörenhetsprojekt i Afrika – den största donationen till välgörenhet någonsin i Storbritannien. Oljemiljardären David Koch gav i början av juli löfte om att donera 100 miljoner dollar till renoveringen av New York State Theater, och har tidigare lovat samma summa till ett forskningscenter om cancer.

I USA finns en uppfattning om att den som lyckats i samhället, som genom arbete, innovation och företagsamhet tjänat goda pengar, har en moralisk skyldighet att ge tillbaka till samhället. Därför sker också många donationer till fattigdomsbekämpning och utbildning på hemmaplan – att skänka pengar till sitt gamla universitet är till exempel oerhört vanligt, vilket är en anledning till den rika floran av universitet och forskningsinstitutioner i USA.

En motsvarande donationskultur är svår att finna bland förmögna människor i Sverige. Wallenbergstiftelserna finansierar förvisso en hel del insatser inom forskning och utbildning, och företagsledare som Ingvar Kamprad donerar en del till välgörande ändamål, men det är snarare undantag än regel.

Det finns flera anledningar till att det är så här. Sverige har en jämförelsevis sammanpressad ­­lönestruktur, och en svag förmögenhetsbildning – en tredjedel av hushållen har låg eller negativ förmögenhet, enligt SCB.

Men kanske viktigare än det är skattereglerna. I USA, liksom i många europeiska länder, är donationer till forskning och utbildning avdragsgilla. Liknande regler har efterlysts även i Sverige, bland annat av Kungliga Vetenskapsakademien, för att stimulera privata gåvor till samhällsnyttiga ändamål. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg har vid flera tillfällen antytt att en utredning om sådana skatteregler ska sjösättas, men än så länge har det inte blivit något av det.

I ett bredare perspektiv handlar dock synen på filantropi om mer än skatteregler. I ett land där det offentliga länge både bekostat och drivit det mesta av den samhällsnyttiga verksamheten, samtidigt som skatteuttaget har varit stort, ser få varför man skulle lägga sina redan beskattade pengar på saker som staten i någon form tagit sig an att sköta. Har förkovran och sparande dessutom bestraffats med höga marginalskatter och förmögenhetsskatt synes skälen till att ge av sina slantar kanske ännu mindre.

Under tsunamikatastrofen donerade svenskarna rekordsummor till hjälpinsatser. Så det finns helt klart en givmildhet, de höga skatterna till trots. Hur tar vi på bästa sätt till vara på den givmildheten?