Så sakteliga börjar motståndet mot Lex Orwell formas. De olika kritiska grupperingarna inom centerpartiet har träffats för att samråda, folkpartiet har tillsatt en intern referensgrupp och tidigare i veckan gick ett antal tunga folkpartinamn ut på DN Debatt och kritiserade lagen.

Även bland de folkvalda har kritiken de senaste veckorna satt spår. I torsdags visade SVT:s Aktuellt att åtminstone sex folkpartistiska riksdagsledamöter säger sig vara beredda att riva upp beslutet om lagen, antingen genom en egen motion eller genom att stödja en eventuell motion från oppositionen. Karl Sigfrid (m) har också sagt att han inte skulle ge sitt godkännande till lagen i en eventuell omröstning i höst.

Kärnan i kritiken från de sex folkpartisterna är att integriteten och rättssäkerheten inte tillgodoses tillräckligt väl med FRA-lagen i dess nuvarande form. Den kritiken har många levererat tidigare i debatten. Det nya som förs in av de sex är ett krav på att brottsmisstanke ska föreligga för att FRA ska få bedriva signalspaning i kabel.

Ett sådant krav skulle väsentligen inskränka möjligheten till underrättelsespaning. Kravet i dagens lag om underrättelseverksamhet, att den ska bedrivas "till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt i övrigt för kartläggning av yttre hot mot landet", ger breda befogenheter till regeringen och myndigheter som FRA att bestämma närmare inriktning. Ett krav på brottsmisstanke skulle göra det nödvändigt att koppla verksamheten direkt till brott fastslagna i svensk lag. Det vore svårt att använda en spaning med sådana begränsningar för att kartlägga yttre hot.

Förvisso kan man se det som rätt och riktigt att staten inte ska spana i kabel utan brottsmisstanke, även med de begränsningar av underrättelseverksamheten det skulle ge. Den positionen har dock inte företrätts i någon stor utsträckning i debatten om Lex Orwell och Bodströmsamhället tidigare. Visst finns det en del som vill lägga ner FRA, men den vanligaste kritiken mot Lex Orwell - och som denna ledarsida huvudsakligen riktat - är inte att signalspaning förekommer, utan att den sker i massavlyssningsform, utan insyn och mot vanliga människor.

Motståndet mot lagen må börja växa, men det är fortfarande spretigt. Det finns ingen enig linje om vad man vill ha i stället för Lex Orwell, och det är ett problem för kritikerna - i alla fall de folkvalda. Om, som de sex folkpartisterna antytt, det kan komma att skrivas en motion om att riva upp lagen i höst så är det önskvärt, nästintill nödvändigt, att den är tydlig i hur den skiljer sig från Lex Orwell och att den har stöd från ett betryggande antal ledamöter, från flera av regeringspartierna. Eftersom det finns ledamöter i både fp, c och m som delar kritiken borde det inte vara svårt att åstadkomma.

Det man kan fråga sig är varför en sådan överenskommelse inte kom till stånd under det år som lagförslaget låg vilande. Vad som är kanske ännu mer underligt är var de ledamöter som nu säger sig kunna rösta mot lagen i höst fanns i debatten inför beslutet för en månad sen. Deras frånvaro då gör att det är lätt att tvivla på deras hängivenhet nu. Det som går att hoppas på är en snöbollseffekt, där fler och fler ledamöter tar till sig av den massiva kritiken och vågar stå upp mot denna - fortfarande - tämligen kassa lag.