I min ungdom rejvade vi i gamla industrilokaler. Nuförtiden rejvskuttar folk barfota till sambarytmer, men blåser i samma visselpipor. Fast i skogen eller på demonstrationer. För mig är det en konstig utveckling. Industrilokalerna passade mycket bättre. De underströk känslan av att förhålla sig till och använda nuet på bästa sätt. Skogslajvandet är bara en flykt. Man skulle kunna tro att detta inte har med FRA-frågan att göra, men vi kommer till det.

Det var ingen lättsam stämning vid regeringens sommarfika i går. De sommararbetande ministrarna klev in, satt på rad, berättade vad som beslutats vid regeringssammanträdet och lämnade fältet fritt för frågor. Så snart FRA kom upp tog frågestunden slut. FRA är inte favoritämnet just nu.

Till stor del har regeringen sig själv att skylla. Inte bara för att lageländet röstades igenom under partipiskornas vinande sång, utan också för att frågan utgör ännu ett exempel på dålig kommunikation. Inte heller nu ägnar man sig åt någon vidare skademinimering, utan påpekar bara att människor missförstår vad lagen handlar om. Enligt statsministern har det "varit omöjligt att förklara vad lagen handlar om eftersom medieklimatet varit så upphetsat" (DN 3/7).

Okej. Låt säga att vi i flera månader missuppfattat allt. Varför har då ingen bemödat sig med att reda ut missförstånden? Den mediala upphetsning som statsministern talar om kom inte i gång förrän samma vecka som omröstningen. Dessförinnan mullrade det förvisso rejält i bloggosfären, men även här är det förvånande att regeringen lät snöbollen rulla och – trots sin bloggkoll – underlät att reda ut missförstånden.

Själv skrev jag om FRA första gången här i april. Därefter har det blivit en hel flock texter. Ingen gång har någon alliansföreträdare kontaktat mig och sagt att "Det här har du fått om bakfoten, lyssna nu här!"

Varför inte? Jag lovar att jag, liksom Försvarets Radioanstalt, hade varit idel öra. Det enkla svaret är att den viktigaste punkten i kritiken inte är något missförstånd. FRA-lagen innebär massavlyssning. FRA får tillgång till all vår internettrafik. I stället för att tillstå detta och diskutera vidare på ett pedagogiskt sätt, så framhärdar alliansföreträdarna i att det alls inte är fråga om någon massavlyssning. Detta är bara att hälla bensin på elden.

För det lägger sig inte. Motståndet fortgår och i går tog det sig uttryck i en festlig demonstration på Mynttorget i Stockholm. En sambaorkester spelade. Företrädare för i stort sett alla ungdomsförbund talade. Här och var rejvskuttades det och tv-reportrar letade upp de yngsta och skuttigaste demonstranterna med de mest frimodiga frisyrerna för att intervjua dem. Jag menar på intet vis att förminska människor med roliga hårfärger eller dans i benen, men ändå stod det plötsligt klart varför regeringen vågar spela så högt som den gör, trots massiv kritik från de egna leden.

FRA-kritiken kan inte överleva försöket att ta motståndet till gator och torg. De människor som föredrar att verka eftertänksamt bakom en datorskärm är inte samma som de som gillar dansdemos på stan. Alla vill de ”Stoppa FRA!” – men sen då? Oenigheten ligger runt hörnet. Frågan behöver en konstruktiv fas mer än en partyperiod. Jag tror att protester mot en lag om övervakad internettrafik gör sig bäst på internet.