USA investerar mer än fyra gånger så mycket som europeiska länder i högre utbildning per student, skriver Philippa Runner på EUObserver (1/7). Det är sannolikt en förklaring till att när Jiao Tong-universitet i Shanghai listar världens främsta universitet för 2007 är 39 av de 50 högst rankade amerikanska. Bortser man från de brittiska finns endast fyra europeiska universitet med bland de 50 främsta. Inget av dessa är svenskt. Samma förhållande gäller i rankningen Times Higher Education Supplement, som använder andra metoder för att mäta kvalitet, även om den amerikanska dominansen inte är riktigt lika hög där.

De flesta av de världsledande högre lärosätena ligger i Nordamerika och östra Asien. Några europeiska universitet utmärker sig, men de är inte många. Detta trots att EU:s medlemsstater har som uttalat mål att Europa ska bli den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin till 2010 (det står till exempel att läsa på Utbildningsdepartementets hemsida). Vad beror detta på?

En faktor är finansiering. EU:s medlemsländer lägger i snitt 1,3 procent av BNP på högre utbildning. Motsvarande siffra för USA är 3,3 procent. En annan faktor är (bristen på) mångfald. I Europa är majoriteten av universiteten statliga, och nästan all finansiering sker via skattsedeln. I USA och Asien är många av universiteten privata, och en stor del av finansieringen - i USA till och med den största delen - kommer från privata aktörer.

Detta illustrerar också skillnaden i synen på högre utbildning mellan europeiska och andra i-länder. Europa har sedan länge satsat på att göra den högre utbildningen jämlik, öppen för fler och kostnadsfri - bredd i stället för spets. Följden har blivit att fler utbildar sig, men att eliten hellre söker sig till universitet som Harvard, MIT och Stanford i USA, eller universitet i Tokyo, Seoul, Hong Kong eller Singapore, snarare än till stora europeiska universitet.

Det sägs ofta att Sverige, och Europa, ska konkurrera med kunskap och utbildning, inte med låga löner. Men det målet är svårt att uppnå om den bästa utbildningen fås vid universitet i USA och Japan. Skulle europeiska länder börja satsa mer på spets än bredd, kvalitet än kvantitet, skulle man kunna börja konkurrera på allvar om att ha den bästa utbildningen. Men hur blir då situationen för dem som inte läser vidare, som då varken kan konkurrera med utbildning eller med låga löner? Vad ska politikerna ge dem för svar, när de oroar sig för globaliseringens effekter på mikronivå?

Europa sitter fast i ett svårt läge: antingen satsar man på att utbilda färre men bättre, eller ser man sig förbisprunget av andra länder. För att stödet för frihandel, fri rörlighet och öppenhet i ekonomin - som är centralt för både tillväxt och fred - inte ska minska när europeiska jobb blir konkurrensutsatta genom globaliseringen krävs att något sker. En förändrad syn på universitetets roll kan vara en början.