Kristdemokraterna har fantomsmärtor. I riksdagsvalet 1998 fick man nästan 12 procent av rösterna, och det värker i alla procentenheter som har gått för­lorade sedan dess. Partiet är förstås inte ensamt om att ha gått miste om väljare och sympatisörer, men när man svävar i höjd med fyraprocentströskeln känns det onda särskilt påträngande. De 11,8 procenten från 1990-talets slut står i uppfordrande eldskrift medan alla valrörelser som slutade med 2–3 procent i resultat har försvunnit i historiens töcken.

–Hur ska kd komma upp i tio procent? Lita på att det har pratats mycket om den saken på partiets riksting som avslutades igår. Men vad skulle man svara ifall Göran Hägglund slog en signal och bad om råd? Det är inte så självklart.

I torsdags skrev Expressens ledarsida just under rubriken ”Råd till Göran”. Det landade i att partiet borde ge upp det där med vårdnadsbidrag och fastighetsskatt och i stället försöka att göra med sjuk­vården vad fp har gjort med skolan. Eller med andra ord: lägga av med det sista som ger partiet en särpräglad identitet och ställa in sig som ännu ett av mittenpartierna i raden.

Som råd om hur man snabbast möjligt förpassar partiet ur riksdagen (och därmed Alliansen ur Rosenbad) är det inte så illa hopkommet, men sådana tips behöver Göran Hägglund lika mycket som Fredrik Reinfeldt behöver en omröstning­ till om signalspaningen.

Om nu kd har en stark profilfråga i familje­politiken, där man dels har blivit märkligt ensam, dels har stöd av en stor del av svenska folket, gör man klokt i att driva och utveckla den i stället för drömma om grönare gräs på andra håll. Att kd tog farväl av valfriheten skulle vara som att Burberry sade hej då till rutorna. Och att fastighetsskatten har blivit en blandad välsignelse beror inte på att det var fel att partiet drev frågan utan på att finans­departementet krånglade till och tog udd­en av förslaget.

Ändå finns det respons för strategier à la Expressen långt in i kristdemokratin. Partiets egen valanalys pekade till exempel lite vagt i den riktningen. Man vet att det var den långa resan med Alf Svensson från konfessionellt kds till allmänborgerligt kd som öppnade portarna till riks­dagen, och man är hjärtligt trött på de eviga reportagen om aborter, nykterism och Livets ord. Det finns en längtan efter att bli alldeles vanlig så att man får vara i fred. Det är fullt förståeligt, men blir man alltför vanlig kommer man att få vara i fred för väljarna också. Det finns så många andra och mer inarbetade märken där i mitten.

Nej, det är svårt att se någon annan framgångsväg för kd än konservatism med mänskligt ansikte, även om det där k-ordet får många kristdemokrater att grina illa. Fast partiet borde ändå se möjligheterna i frågor, väljargrupper och inte minst stämningar som moderaterna och centerpartiet har tröttnat på och slutat att bry sig om.

Efter att ha tagit mig igenom parti­styrelsens politiska förslag till rikstinget har jag i alla fall blivit övertygad om att kd har något viktigt att bidra med inom Alliansen, nämligen svar på frågan ”Varför?” det är så viktigt med arbetslinje, före­tagande och marknadsekonomi. Både inom och utanför kd är man övertygad om att partiets starkaste kort är ”mjuka” frågor som sjukvård, äldreomsorg och miljö, men av de fem texter som har diskuterats nu i Norrköping är den ekonomiska både starkast och intressantast.

Ekonomisk politik har allmänt sett blivit alltmer ekonomi och allt mindre politik. Idédebatten har tystnat och istället är det nödvändigheter och beräkningar som gäller. Det gör att vi slipper löntagar- fonder och den sortens stolliga förslag från s, men det bidrar också till att det är så svårt för de borgerliga att få till en genom­gripande förbättring av företagarklimatet. Och det gör att regeringens arbets­linje, som är så förnuftig i sak, ter sig onödigt kall, kalkylerande och glädjelös.

Men kd-rapporten påminner om att det går att tala om ekonomi som humaniora. Kanske är man inspirerad av efterkrigs­tidens stora, kristdemokratiskt lagda ekonomer som till exempel Wilhelm Röpke, kanske inte. Men tankarna går till deras idéer om marknadsekonomins och ägande­rättens betydelse för mänsklig utveckling och identitet.

”Det ligger i människans natur ett behov av att skapa, uppleva gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person”, kan man läsa. Liksom: ”Det privata ägandet gör att människor tar ansvar och förvaltar det de äger vilket i sin tur skapar förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samhälle.” Och: ”Företagande är ett uttryck för mänsklig aktivitet, ansvars­tagande och vilja att skapa en bättre framtid för sig själv och sina närmaste.”

Varför låter Mats Odell så här som parti­man men inte som privatiserings­minister? Varför låter ingen minister så här? Vad måste hända för att de borger­liga ska börja ta vara på sin rika idétradition? Det bästa svaret på den frågan belönas med ett exemplar av Johan Hakelius fenomenala bok om Wilhelm Röpke, Förmögen till värdighet.