Försvaret är ett givet exempel. Sedan förra sommaren har det varit tydligt att försvarspolitiken mest handlar om att spara pengar, och det gör många lika förvånade som arga. Om m tidigare rönt bred uppskattning för något har det varit engagemanget för vår nationella säkerhet.

–Vi har inte ambitionen att vara det parti vi en gång var, sade Fredrik Reinfeldt när han fick frågor om försvarsbesparingar i våras. Jag lovar att det då gick ett tjog alliansväljare som sade ”Vad menar karln?” på var och en som sade ”Gud, vad bra!”. Visa mig en pr-strateg som tycker att moderaternas hantering av försvaret har varit en framgång, och jag ska visa er någon som vet hur man föröder förtroende och förlorar val.

Företagarna gladdes åt maktskiftet och åt att påhitt som tredje sjuklöneveckan och deltidsförbudet försvann, men sedan har det gått trögare. Maud Olofsson får dåligt med draghjälp från moderata kolleger. Stödet för arbetsrätt och konfliktregler skaver hos många småföretagare, som inte heller kan förstå varför arbetsgivaravgifterna skulle höjas. Man skulle gärna få ett erkännande för sin betydelse för samhälle och välfärd som inte har kommit ännu.

Företagarna längtar inte efter vänstern, men entusiasmen för regeringen avtar. I Företagarnas nya Småföretagsbarometer får regeringen inte godkänt betyg på något viktigt område, och enligt Sifo har förtroendet fallit från 68 procent hösten 2006 till 54 procent nu i vår. Medlemspanelen i FöretagarFörbundet har sänkt sitt betyg från 3,59 i fjol till 3,05 i år.

Hur tacklar Fredrik Reinfeldt denna besvikelse? Han åker till Svenskt Näringslivs stämma och levererar en uppläxning, som möts av matta applåder.

Värnskatten gör inte de borgerliga väljarna gladare. Före valet skulle denna straffskatt på utbildning och prestationer avskaffas, efter valet blev det en målsättning, och nu är det knappast ens det. Anders Borg öppnar förtjänstfullt nog för sänkt statsskatt, men den 57-procentiga marginalskatten på arbete ska vara kvar. Ett avskaffande gör inget för arbetsutbudet, säger han. Att döma av Ekots lördagsintervju (14/6) ser Fredrik Reinfeldt bibehållen värnskatt som en viktig del i en skattepolitik för minskade inkomstskillnader.

Så har vi övervakningen och FRA. Under ledning av moderata försvarsministrar har Alliansen öppnat för allmän genomsökning av människors privata kommunikation. En del borgerliga väljare rycker säkert på axlarna åt saken, men många yngre personer med liberala värderingar och en stor del av livet på nätet har blivit lika häpna som rasande.

Redan före FRA-beslutet hade regeringen stora problem med stödet bland unga, och Lex Orwell lägger lök på laxen. Intill nyligen sågs moderaterna som ett parti som tog ställning för den enskildes integritet mot staten – Sten Tolgfors motionerade om det i riksdagen 1999/2000 – men för en förstagångsväljare 2010 måste det se precis omvänt ut.

Konservativa försvarsvänner och liberala nätanvändare, förhoppningsfulla företagare och luttrade löntagare i karriären: moderaterna lyckas få stora grupper av närstående att känna sig främmande för politiken och undra vad det egentligen är som pågår.

Vi är inte längre samma parti, det är tydligen moderaternas svar. Gräset är grönare på andra sidan ån. Omsorgen om de där människorna med borgerliga värderingar är slöseri med tid. Seger kräver framgång i mitten och ”de egna” väljarna har ändå ingen annanstans att ta vägen.

Fel, fel.

Till att börja med har jag alltid trott att politik går ut på att bli vald och få genomslag för sina värderingar, men även om vi lämnar den romantiken åt sidan leder m-strategin i diket.

• Det finns trots allt andra partier. Det vore konstigt om inte sd försökte profitera på försvarsfrågan och om inte piratpartiet får medvind av Lex Orwell. Och det är möjligt att starta nytt. Strömmarna blir små, men det är marginalerna också.

• Det finns en soffa. Val handlar mer och mer om mobilisering, men vem blir mobiliserad av att tas för given?

• Men framför allt finns det tystnad. På valdagen 2010 röstar kanske den missnöjda kärnväljarna trots allt på ett av allianspartierna, men hon kan göra det utan glädje och utan att ha peppat kolleger och kamrater att göra detsamma. De rådvilla får inte den avgörande puffen, de goda spiralerna uteblir. Farligare finns inte. God politisk marknadsföring handlar alltmer om att skapa positivt surr, samtal och gemenskap kring kandidater och partier. Se bara på Obamakampanjen!

På bara ett par dygn har Alliansen sannolikt förlorat tusentals potentiella pratare i valrörelsen 2010, skrev Peter Wennblad på Neobloggen efter FRA-beslutet. Ja, om det bara var FRA. Och om det bara var tusentals.