Vänsterpartiet är levande historia, en politisk restprodukt från förra århundradet. På den nyligen avhållna partikongressen kritiserades bristen på demokrati på Kuba, men däremot hyllar man fortfarande livet där. Känslan av kuliss ökar, eftersom både så många av de vanliga och de mer upphöjda ombuden inte upptäckt förtrycket.

Partiet kan också beskrivas som ett monument över en dödlig ideologi. Man tar avstånd från brott mot mänskligheten som begåtts – som man säger med en nyckelformulering – i namn av kommunismen.

Det är dålig historia. Synd att statliga Forum för levande historia (FFLH) som ska informera om kommunismens brott mot mänskligheten använder sig av samma terminologi. Synd också att FFLH inte ens informerar om antagandet av Prague Declaration on European Conscience and Communism (istället får man gå till Upplysning om kommunismen).

Deklarationen är undertecknad av personer som drabbats av kommunismen: Václav Havel står som första namn. Andra undertecknare hade också förföljts, fängslats, kanske mördats om de hade varit med på den gamla onda tiden. Tillsammans manar man Europa att ta tag i kommunismen på samma sätt som har gjorts med nazismen.

Det handlar om kunskap, om att erkänna hur det verkligen var, hedra och minnas: ställa till rätta och ställa inför rätta.

Ytterst syftar man till att historien inte ska upprepa sig, men också att överbrygga den ”mur” som delar Europa i fråga om kommunismens brott mot mänskligheten.

Pragdeklarationen ger Alliansregeringen en möjlighet att gå vidare med att förverkliga den politiska vilja som regeringen har gett uttryck för. Lyft in den i Europapolitiken. Det skulle vara bra utrikespolitik – också på hemmaplan.