I dag debatterar riksdagen FRA-lagen, Lex Orwell. Den senaste veckan har motståndare mot lagförslaget dominerat i tidningar och bloggosfär. Fattas bara annat. Regeringens integritetskränkande förslag förtjänar att avhyvlas, och det finns många som känner sig starkt berörda.

Vad alla kritiker från alla håll har gemensamt, utöver själva kritiken, är att de debatterar mot en närmast osynlig motpart. Vem är det egentligen som försvarar Lex Orwell? Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, försvarsminister Sten Tolgfors eller något av de andra regeringspartiernas tyngre företrädare bemöter kritiken – vilket är än mer uppseendeväckande i ett fall som detta, där det handlar om en lag som ger staten möjlighet till långtgående ingrepp i den personliga sfären.

Ska nu något sådant genomföras kunde man åtminstone hoppas på att någon skulle finnas där för att bemöta kritiken – gärna också med väl underbyggda och genomtänkta argument.

En regering kan inte ges carte blanche för vilka förslag som helst med bara ”nödvändigheten av att regeringen vet att den har stöd i riksdagen” som motivering.

Någo t slags reglering av signalspaningen är önskvärd. Men det liggande lagförslaget är inte lösningen. Den interna diskussionen i flera av regeringspartierna visar också på en stor kluvenhet; många ledamöter är inte bekväma med förslaget, men vill heller inte göra sig till ovänner med riksdagsgruppledare och partiledning.

”Var och en ska rösta efter sin egen övertygelse”, säger statssekreterare Håkan Jevrell (m) till dn.se. Ett minst sagt underligt uttalande, får man säga, med tanke på att det uppenbarligen finns en uppifrån kommande kraft i regeringspartierna som orsakar denna ångest och kluvenhet hos de ledamöter som inte egentligen vill stödja Lex Orwell.

Förra året var det dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg som fick försvara den föreslagna lagen. Idag är det Sten Tolgfors som sitter på Odenbergs plats. Tolgfors kan sägas ha fått ärva FRA-frågan från sina föregångare – lagstiftningsarbetet påbörjades av Thomas Bodström, och utformades till det nuvarande förslaget under Mikael Odenberg – men det ursäktar inte Tolgfors tystnad.

Än statsministern då? Fredrik Reinfeldt kritiserade förra året socialdemokraterna för det förslag till ändringar av lagen som s lade efter bordläggningen, och ska även ha hotat med avgång om moderata riksdagsledamöter gick emot regeringens linje. Mot bakgrund av det engagemanget i frågan är det underligt att Reinfeldt varit så tyst de senaste veckorna.

Stödet för regeringen är lågt i opinionsmätningarna. I ett sådant läge är det ett tveksamt beteende – milt uttryckt – att ytterligare fjärma sig från sina väljare genom att tiga som muren när kritik kommer.

Det handlar om ett förslag som lagfäster statens rätt att övervaka medborgarnas privata korrespondens och angelägenheter.

I morgon ska det fattas beslut. Då borde inte den tysta och ansiktslösa makten få fälla avgörandet.