I juni ska brevhemligheten avskaffas. Lex Orwell ska klubbas i riksdagen och Försvarets radioanstalt (FRA) ges rätt att gå igenom vår korrespondens i mobilen och e-posten. Man ville egentligen slå till redan i fjol men tack vare grundlagens minoritetsskydd i fri- och rättighetsfrågor blev beslutet uppskjutet. Tyvärr har inte allianspartierna använt betänketiden till att tänka efter, utan man tycks fast besluten att låta statsmakten snoka i enskilda människors kommunikation utan att det finns några misstankar mot dem. Det är bedrövligt att det ska vara borgerliga partier som öppnar för denna kränkning av privatsfären.

Längre fram kommer ännu en ned- slående proposition när det ska göras svensk lag av EU:s direktiv om trafikdatalagring. Telekomföretagen ska tvingas spara uppgifter om vilka nummer vi ringer, när vi gör det och vad vi besöker för hemsidor. Det byggs upp väldiga databaser med material, som kan läcka och missbrukas. Har du hamnat på mystiska hemsidor av nyfikenhet, oförstånd eller misstag? Har dina tonårsbarn eller deras kompisar ”bara skojat” lite grand med din mejl en kväll när e-postprogrammet stod öppet? Har du otur kan du få äta upp det hundra gånger om.

Trafikdatalagringen är ett elände men principiellt sett är FRA-lagen värre, för Lex Orwell handlar inte bara om ”till vem” och ”när” utan gör själva innehållet i kommunikationen tillgängligt. Visst ställs det upp regler om att harmlöst material ska förstöras och att tystnad ska råda. Men människor ser vad de ser. Och människor är människor. Snart ringer vi våra samtal och skickar våra mejl i vetskap om att de kan bli källa till ett snett leende hos någon övervakare. Eller värre. En bit av vårt privatliv tas ifrån oss.

I en färsk broschyr – Integritetens lilla röda – tacklar Pär Ström den grund- läggande frågan om privatsfärens värde. ”Vad är det för fel med övervakning?” undrar han och ger en rad handfasta svar: Information kan hamna i orätta händer. Övervakning föder anpasslighet. Det finns en naiv tro på att staten alltid ska vara god och bara använda insamlat material till det föregivna syftet.

Men allra viktigast, påpekar Ström, är att vi helt enkelt har rätt till ett privatliv. I likhet med rätten till liv och egendom skyddas integriteten såväl i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (art 12) som i Europakonventionen (art 8). Integri-tet är helt enkelt frihet. ”Essensen i varje totalitärt välde är invasionen och därefter ockupationen av privatsfären”, som statsvetaren Bernt Hagtvet från Oslo säger i den ytterst läsvärda antologin Fra tillit til kontroll (Pax, 2005). Vi tappar lätt bort det perspektivet när så många andra hot än 1984 tävlar om uppmärksamheten.

Det är som i försvarspolitiken. I lugnare tider cirklar den gärna kring regementen, försvarsindustri eller ekonomistyrning. Ingetdera är oväsentligt, men i slutänden väger de lätt jämfört med värnet av vårt nationella territorium – och integritet.

Det blir minst sagt märkligt att jämföra konsekvensen i försvarsdepartementets hantering av FRA-frågan med vilsen-

heten om själva försvaret. Att svenskarna ska övervakas är det uppenbarligen inte tu tal om; att deras frihet ska kunna försvaras är långt mindre självklart. Vem har idag en tydlig bild av regeringens linje i försvarsfrågan? Vi vet att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sten Tolgfors är missnöjda med hur Försvarsmakten har räknat och gjort prognoser (och det på goda grunder), men hur långt är de beredda att urholka vår försvarsförmåga för att snabbt få budgetbalansen på plats? Vilket ansvar är de för övrigt själva beredda att axla? Det har inte precis varit gratis med insatser utomlands och Nordic Battle Group.

I veckan har flera ledande m-politiker tagit bladet från munnen. En lågmäld tungviktare som Erik Langby, förbundsordförande i Stockholms län, ser sig nödsakad att tala om ”röra” och ”kris” (Ekot 21/5). I en förtjänstfull Brännpunktsartikel (22/5) skriver Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, som sitter i försvarsutskottet, att budgetbeslut måste vila på säkerhetspolitiska bedömningar och klarsyn om vad som händer i Ryssland. Runt om i landet växer oron, och partifolket i länsförbunden blev knappast lugnare när Fredrik Reinfeldt i onsdags kommenterade tumultet i försvarspolitiken med en fras: ”Vi har inte ambitionen att vara det parti vi en gång var.” Man vet att medlemmar och väljare tar mindre lättsinnigt på rikets säkerhet.

Regeringen kan inte fortsätta på den väg som man slog in på genom Anders Borgs utspel i Visby i fjol. Man håller inte bara på att föröda politiskt kapital; man skapar ytterligare osäkerhet om statens allra mest grundläggande uppgift.

Självklart ska även Försvarsmakten ha god kontroll på sin ekonomi. Men lika självklart är det politiskt ansvarslöst att forcera fram sparförslag utan att ge tyd-liga besked om vad försvaret måste kunna uträtta. Om det skulle visa sig att det bara går att få fram alla pengarna genom att lamslå försvarsförmågan, måste rege-ringen förlänga tidsfristerna och skjuta till nya resurser. Man kan vara arg på ÖB för hans ekonomiska rapportering, men det är orimligt att ta ut ilskan på svenska folket i form av försämrad säkerhet. Det där vet Erik Langby fuller väl. Frågan är bara när det ska gå upp för ministrarna.

Ett anspråkslöst förslag: Fredagen den 11 juli är det moderaternas dag under politikerveckan i Visby. Den sommarkvällen kan Fredrik Reinfeldt hålla linjetal i Almedalen och ge besked om en nystart i försvarspolitiken.

Så här skulle det kunna låta:

”Kamrater! Vi har inte ambitionen att vara det parti som vi höll på att bli i maj. Vi glömmer försvarsberedningens drömmar om Den Eviga Freden, och vi glömmer att det ett tag kändes viktigare att sätta ÖB på plats än att skydda svenskt territorium. Vi avstår från att driva fram halvkokta besparingsförslag, och vi slutar att sticka huvudet i sanden om Ryssland. Till och med försvarsberedningen säger ju att lackmustestet för den säkerhetspolitiska bedömningen av Rysslands utveckling är hur man väljer att behandla de före detta sovjetrepublikerna vid sina gränser, och det har vi fått se exempel på inte bara i Estland och Ukraina utan också i Georgien.

Lägg till det all oklarhet om vad som sker i Arktis när råvarutillgångarna blir attraktivare och nya farleder kan öppnas.

Vi får aldrig låta oss styras av önsketänkande. Därför skjuter regeringen till några extra miljarder ur statens stora överskott i syfte att göra ordentliga strukturgrepp i Försvarsmakten möjliga, och sedan tillsätter vi en riktig försvarsutredning. Den får bedöma vad som långsiktigt krävs för att vi ska klara den dubbla uppgiften – den som ÖB kallar ”både och”. Vi måste både kunna skydda vår nationella integritet och bidra aktivt på det inter- nationella fältet.

Vi samarbetar redan på ett bra sätt med Nato, och Sverige bör ansöka om medlem skap. Det kommer säkert att ta ett tag innan det beslutet fattas, och vi ska inte inbilla oss att det är ett sätt att spara pengar. Men framöver ska jag ta ett personligt opinionsbildande ansvar. Vi kan inte bli medlemmar innan det finns bred acceptans för idén, brukar det sägas, men någon måste ju också anstränga sig för att skapa den acceptansen.

Det gångna året har varit en lärorik tid. Försvaret väcker långt starkare känslor än vad jag riktigt insåg, och även om det inte har varit någon sinekur med avgångar och ÖB-bråk ser jag också det värdefulla i vad som har blivit tydligt: Svenska folket tar inte sin frihet för given och tycker att den är värd att försvara.

För övigt gläds jag att åt att vi tog vårt förnuft till fånga och kastade Lex Orwell i papperskorgen.”

Sätt inte hela semesterkassan på att det låter så här fram i juli, men det vore förvånande ifall regering och m-ledning inte bryr sig om reaktionerna utan bara kör på. Förvånande – och förödande.

Tänk om regeringen kunde bestämma sig för att skruva upp försvaret av medborgarna samtidigt som man skruvar ned ambitionen att övervaka dem.