Pappan (P): Jag har skjutit två killar.

Larmcentralen (L): Okej.

P: De e ... dom har terroriserat oss i ett halvår nu och nu kom dom och talade om att de skulle döda pojken, jag har tre utvecklingsstörda pojkar här, ja, ja, jag tappade besinningen och sköt dem.

L: Vet du var du träffade dom?

P: Nej, jag bara sköt ... jag tappade besinningen ... Jag sköt vilt omkring mig.

Åklagarens yrkande på 10 års fängelse för Rödebypappan var orimligt, det har jag sagt tidigare. Den som dödar i självförsvar ska inte få ett lika strängt straff som en förhärdad rånmördare.

Men att som Blekinge tingsrätt helt ogilla åtalet mot pappan är att gå från en ytterlighet till en annan. Som domstolen helt korrekt skriver i domen kan ”även psykiskt störda begå uppsåtliga brott, om deras själsförmögenheter är tillräckliga för att uppsåtsrekvisitet ska anses vara uppfyllt”.

Inte ens en allvarlig psykisk störning behöver utesluta att man vet vad man gör. Mijailo Mijailovic är ett tragiskt men klar- görande exempel.

Mijailovic må ha varit hur psykiskt sjuk som helst när han med knivhugg orsakade utrikesminister Anna Lindhs död. Likafullt visste han vad han gjorde. Han ville verkligen i gärnings-ögonblicket dela ut de dödande huggen. Därmed hade han uppsåt att döda, och dömdes också till livstids fängelse.

Ett annat exempel är mannen som 2003 dödade en person på Åkeshovs tunnelbanestation med järnrör därför att han trodde sig vara jagad av troll. Han ansågs ha begått brottet upp-såtligen och dömdes till rättspsykiatrisk vård.

Ska det vara någon likhet inför lagen måste också pappan i Rödeby, som hämtade ett skjutvapen, siktade och sköt ihjäl en annan person, anses ha handlat med uppsåt. Det ansåg inte tingsrätten och där menar jag att domstolen har gjort ett misstag.

Visst försökte Rödebypappan avvärja vad han uppfattade som ett dödligt hot mot sin familj som länge terroriserats utan att polisen ingrep. Det ska tillgodoräknas honom vid straffmätningen, kanske ska han inte få något straff alls på grund av sitt psykiska tillstånd. Men han ska inte frikännas i brist på uppsåt.

Jag utgår från att hovrätten gör en annan bedömning än tingsrätten av pappans tillräknelighet den tragiska kvällen. Först då aktualiseras också frågan om hur långt nödvärnsrätten sträcker sig i en situation där polismakten har abdikerat.