Bolsjojbaletten hade inte kunnat prestera en mer genomrepeterad föreställning. Strax efter tio på onsdagförmiddagen svor Dmitrij Medvedev presidenteden i en gyllene sal i Kreml, varefter han höll ett sex minuter kort tal om vikten av en fungerande rättsstat, om sitt personliga ansvar och om Rysslands fortsatta stabilitet. Samtidigt lämnade premiärminister Viktor Zubkov in sin avskeds- ansökan. Dryga två timmar senare nominerade den nye presidenten sin föregångare Vladimir Putin till premiärminister. Han väljs idag.

Allt enligt Putins plan. Efter åtta år som president kan han fortsätta kontrollera landet som premiärminister och ledare för landets största politiska parti. Inget ute-sluter heller att Putin inte bara blir Medvedevs företrädare, utan även hans efterträdare på presidentposten när den här mandatperioden går ut. Ryssland är, minst sagt, fortsatt politiskt stabilt.

Det betyder dock inte att läget är tryggt.

I den nyutkomna skriften Ryssland – en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall (Totalförsvarets forskningsinstitut FOI) granskar Rysslandskännaren Vilhelm Konnander den ryska demokratins utveckling under Putin avseende en rad parametrar. Studien ansluter sig till dem som tidigare konstaterat tillbakagångar vad gäller medborgerliga rättigheter och möjligheter till fria och rättvisa val. ”Det enda område som rönt en positiv utveckling är den politiska stabiliteten”.

Inte heller uppkomsten av en stark medelklass leder nödvändigtvis till utveckling i demokratisk riktning. ”I det ryska fallet vill man uppnå modernisering utan demokratisering i västerländsk betydelse.”

Det kan tyckas oroande i sig. Men Konnander sätter också fingret på en mer oväntad följd av utvecklingen under Putin. I normalfallet förknippar man politisk stabilitet och centralisering med stark statlig maktutövning. Men Konnander visar, bland annat med stöd av Världsbankens styrbarhetsindex, att så inte blivit fallet i Ryssland de senaste åren. Istället har ”den offentliga styrelseförmågan avsevärt försvagats, varför det politiska systemet blir alltmer mottagligt för kriser.” ”Demokratin i Ryssland har gått tillbaka, men det har också förmågan att långsiktigt upprätthålla ett auktoritärt styre. Rysslands politiska framtid blir därmed alltmer osäker.”

Det är lätt att förstå oron i de stater som ligger inom Rysslands närmaste intresse-sfär. Utvecklingen är oförutsägbar redan på kort sikt. På tisdagen höjde Georgiens integrationsminister Temur Jakobasjvili varningsflagg. Ett krig mellan Ryssland och Georgien är ”mycket nära”, sade han, angående Rysslands beslut att sända truppförstärkningar till den georgiska utbrytarregionen Abchazien.

På längre sikt är allt ännu mer oklart. Det officiella Sverige blundar helst för den här utvecklingen. Men sanningen är den att vi nu har ett grannland med stormaktsambitioner såväl ekonomiskt som militärt. Ett land som både är auktoritärt och samtidigt bräckligt. Upprustat – men kriskänsligt. Otryggare förutsättningar har inte setts på länge.

Är försvarsminister Sten Tolgfors underrättad om vad som ryms bakom den politiska stabiliteten?