Förra årets roligaste läsning var när glossiga magasinet Bon (37/2007) publicerade några rättframma rundabordssamtal om sex. Snacket var så självutlämnande att erfarna journalister ifrågasatte ­citatens äkthet. Och visst, det deltagarna sade stämde inte med den vaniljaktiga och myspysiga idealbilden som annars förmedlas. Tvärtom var somligt så grovt, och även ojämställt, att panelisten Gudrun Schyman tappade talförmågan, tror jag. Hennes uttalanden blev allt glesare spridda ju längre man bläddrade. Och Schyman – som ju alltid gått i bräschen för frigjordheten och redan för decennier sedan födde framför kameran – är inte lätt att tysta.

Men sex är inte allt här i världen. Det finns pengar också. I senaste numret av Bon (43/2008) presenteras åter rundabordssamtal mellan kända och halvkända människor. Om just pengar. Men den här gången är det flera av deltagarna som inte ens vill berätta vad de tjänar eller hur mycket de har på lönekontot. Pengar är helt enkelt mer skämmigt än kroppsvätskor.

Talande nog är det ett citat av journalisten och författaren Cecilia von Krusenstjerna som gett Bon störst genomslag hittills. Hon är dotter till PG Gyllenhammar och säger om sin relation till föräldrarna: ”Jag har brutit med dem, men inte med deras pengar.”

Det som lockar i citatet är skamlösheten, tror jag. Den skamlöshet som förknippas med rikedom. Vårens debatt om Martina Bonnier och hennes lämplighet som modechef för Damernas Värld var likadan, efter att hennes lyxinköp visats i DN (6/4). Kan man ha en garderob stor som ett vardagsrum måste man vara en dålig människa. Vi som tjänar närmare snittet kan ju bara drömma om att nå sådana nivåer. Inkomstnivåerna är extremt sammanpressade i Sverige, och de flesta av oss sitter mer eller mindre helt fast i den stora smeten i mitten. Riktig rikedom finns bara i några onåbara promillen högst upp.

Men i Bon sägs ändå en hel del om hur attityderna egentligen är till det system som gör att det är så svårt att skrapa ihop till en hyfsad slant på kontot. Rapparen Ken Ring, till exempel, har helt klivit ur systemet, och därmed lyckats både skaffa radhus, bil och försörja familjen. ”Man kan säga att jag har jobbat svart hela livet. Och mina barn mår ju bra liksom. Visst, jag tycker om den sociala strukturen och det är viktigt att betala skatt för jag vet att det genererar pengar till massa folk som inte har, och sjukvård och hit och dit och alltihopa. Men. Samtidigt kan jag känna... Man är väl lite egotrippad där, och tycker att de pengar jag har tjänat in vill jag ha. Kontant alltihopa. Jag vill inte betala nån skatt.”

Filmaren och journalisten Tarik Saleh, normalt ansedd som tillhörande en diffus vänster, ger sin syn på incitamentsstrukturer och utanförskapets mekanismer. ”Jag är uppvuxen med bidrag. Vi hade soc, i princip fram tills jag flyttade hem till min pappa när jag var 16. Och jag tror att det föder två saker, som jag ser det, som jag kan både tycka om, men också hata.” Varpå Saleh nämner insikten att den framgång han vill ha bara kan komma ur honom själv, men också att ”så fort jag har pengar så ser jag ingen anledning att gå ur sängen”.

Det är nästan lika bra läsning som sexsamtalen. Och helt tydligt mer tabubelagt. För ingen av dessa systemkritiker tycks vilja göra ideologi av sina insikter.

Kulturskribenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli, uttalat vänster, kanske har förklaringen. ”Förstå mig rätt, jag är som du, jag vill bli asrik och tjäna skitmycket pengar, men jag vill att det ska uppvärderas att hålla på med kultur och skriva”.